Forskare: 1700-talets Åbo var socialt inkluderande
De fattiga var inte hänvisade till vissa stadsdelar, utan levde i samma kvarter som förmögna borgare och adelsmän.
1700-talets Åbo har återuppstått i virtuell tappning denna vår. Primus motor bakom visualiseringen är biträdande professor Panu Savolainen vid Aalto-universitetet. Först gav han ut en reseguide över 1700-talets Åbo och i slutet av maj publicerade Museum för historia och framtiden Savolainens virtuella stadsvyer, som föreställer Åbo innan den förödande branden 1827.
– Arbetet har pågått i nästan tio år och bygger på tusentals skriftliga källor. Jag vill med forskningens hjälp visa hur de offentliga platserna i Åbo har förändrats de senaste 300 åren, säger Panu Savolainen.
Han är specialiserad på arkitektonisk historia och restaurering vid Aalto-universitetet. Han är en flitigt anlitad föreläsare och deltar aktivt i samhällsdebatten.
Drygt 5 000 invånare
Åbo hörde till Sveriges största städer för 300 år sedan, trots att det bodde endast cirka 5 600 invånare i staden i början av 1700-talet.
– Endast Stockholm, Göteborg och Karlskrona hade större befolkningsmängder än Åbo i det svenska riket under 1700-talet, säger Savolainen.
Arkitektoniskt påminde den tidens Åbo mest om den miljö som återstår av Gamla stan i Borgå i dag.
– De flesta svenska städer var ganska små på 1700-talet. Urbaniseringen var inte så långt framskriden och de flesta levde på landsbygden. Till exempel i Stockholm bodde det endast kring 70 000 invånare under den här tiden.
Digitala visualiseringar av stadsvyer kan återskapa försvunna byggnader, men det är betydligt svårare att bilda sig en uppfattning om den språkliga verkligheten i 1700-talets Åbo. Det saknas nämligen statistik om språktillhörighet från den svenska tiden. 1700-talets syn på modersmål var pragmatisk. Identitetsbygget kretsade i huvudsak kring det stånd man tillhörde och det yrke man utövade.
– Utifrån de källor jag har bekantat mig med så är det rimligt att anta att ungefär hälften av befolkningen i Åbo talade svenska på 1700-talet. Språkgrupperna var alltså ungefär lika stora, säger Savolainen.
Den svenska kronan införde skattelättnader för dem som byggde hus av sten från och med 1763. Beslutet grundade sig på oron över skogsskövlingen. Panu Savolainen
Många svenskspråkiga skärgårdsbor flyttade till Åbo i jakt på nya födkrokar. En stor del av dem livnärde sig som pigor, snickare, timmermän, gatläggare eller tegelslagare.
– Jag får ibland frågan om hela den svenska befolkningen i 1700-talets Åbo tillhörde överklassen. Så var det naturligtvis inte. Största delen av stadens befolkning tillhörde allmogen och de lägre samhällsstånden.
Inga rikemanskvarter
Enligt Panu Savolainen påverkade välståndet inte nödvändigtvis boningsplatsen i stadens centrum. De fattiga var alltså inte hänvisade till vissa stadsdelar, utan bodde sida vid sida med förmögna borgare och adelsmän.
– Det offentliga rummet i Åbo, eller det publika rummet som man sade på 1700-talet, var socialt ganska inkluderande. Det fanns inga områden i staden där de fattiga inte fick vistas eller bosätta sig.
Många välbärgade familjer gick in för att bygga flotta stenhus på 1700-talet. Trots det var Åbo främst en trähusstad. I slutet av 1700-talet fanns det högst 200 stenhus i Åbo.
– Den svenska kronan införde skattelättnader för dem som byggde hus av sten från och med 1763. Beslutet grundade sig på oron över skogsskövlingen.
Trots rigorösa föreskrifter som reglerade hur man skulle bygga hus och anlägga gator i det svenska riket på 1700-talet var det många som valde att frångå reglerna. Därför
kunde flotta stenhus och fallfärdiga ruckel samsas om utrymme i samma kvarter.
– Det svenska rikets förordningar som reglerade stadsplaneringen och byggandet av hus var ganska orealistiska. Den lokala magistraten beviljade ofta undantag. Därför bestod den forna stadsbilden i Åbo av smala och ringlande gränder, halvfärdiga kullerstensgator och urbana miljöer som inte alltid motsvarade den tidens krav.
Brandförsäkringar i arkiven
Målarfärger lanserades i större utsträckning först i slutet av 1700-talet. Gatorna hölls relativt snygga på grund av hot om böter, men Aura å fungerade som en gigantisk soptipp, uppger Savolainen.
De tredimensionella modeller av 1700-talets Åbo som publicerades i slutet av maj grundar sig bland annat på försäkringsbrev som har bevarats i arkiven fram till i dag.
– Det första svenska brandförsäkringsbolaget grundades 1747 och 35 år senare fattade den svenska ståndsriksdagen ett beslut om att införa en riksomfattande brandförsäkringslag på den finländske ledamoten Christian Trapps initiativ. Efter det var det allt fler som tecknade en brandförsäkring.
Den 4 september 1827 gick största delen av Åbo upp i rök i en förödande brand som ödelade tre fjärdedelar av staden. Att återskapa den tidigare miljön avskrevs i ett tidigt skede. De ryska myndigheterna avstyrde också all strävan efter att följa den tidigare stadsplanen.
– Om Finland hade hört till Sverige 1827 hade Åbo säkert byggts upp enligt den tidigare stadsstrukturen. Finlands dåvarande generalguvernör, Arsenij Zakrevskij, körde över det lokala motståndet och tvingade fram en ny stadsplan.
Livscykel och livslängd
De nedbrunna husen och de tillhörande tomterna fördelades till stadens invånare på en auktion. Den nya stadsplanen byggde på en rysk schablon som slog fast ett rutmönster där gatorna var breda. Syftet var att anlägga en modern och luftig stadsbild enligt ryska förebilder.
I dag återstår inte mycket av 1700-talets Åbo. Utöver domkyrkan, Åbo slott, Klosterbacken och några enstaka hus har det arkitektoniska arvet till stora delar gått i graven.
– Det är fint att det fortfarande finns byggnader och miljöer som har 200–700 år på nacken i Åbo. De påminner oss om vikten av att tänka i nya banor kring byggnaders livscykel.
Borde vi återskapa gamla 1700-talsmiljöer i Åbo på nytt?
– Nej, vi ska värna om de gamla hus som finns kvar, men varje tidsepok har sin charm. Vi borde lära oss att bygga hus som håller i århundraden och frångå byggnadsindustrins mantra att en byggnad har en livslängd på högst 50 eller 100 år.