Hur ska vi tillåtas resa nu?
”Det att nordiska länder förhindrar varandras medborgare att resa fritt enligt de bestämmelser som gäller slutdestinationen är nytt.”
Lördag morgon ringer min bror till mig, gästen vi väntat på från Island tillåts inte komma ombord på planet och ingen av oss kan förstå varför. Islänningar har sedan länge tillåtits resa in i Finland varför det tar några telefonsamtal innan vi förstår vilket problemet är. Inresa är tillåten med direktflyg, men direkta flyg finns inte, problemet är mellanlandningen i Danmark. Lite nystande i nätverken visar att det här är en erfarenhet många har, att resor som är tillåtna i teorin inte är det i praktiken.
Anekdoterna som jag först hör handlar om att studerande från andra nordiska länder som fått lov av Undervisningsministeriet att komma på inträdesprov blir stoppade och skickade tillbaka till sina hemländer under en mellanlandning. Och att en person som lyckats ta sig ända till Helsingfors-Vanda flygplats för att träffa sin pojkvän blir inplockad på förhör där förhållandet ifrågasätts. Och så vidare.
Problem med resande kan kanske ses som ett av de mindre problemen som covid-19 orsakat, konsekvenserna för hälsan och ekonomin globalt är så klart mycket större. Men ett och ett halvt år in i pandemin har många skjutit upp att träffa familj och vänner så länge att läget börjar bli emotionellt ohållbart. Pandemin verkar inte vara på väg bort i första taget, speciellt då länder i väst prioriterar att börja vaccinera barn och unga i stället för att skicka mera vaccin till länder som just nu är värst drabbade av corona.
Premiärminister Boris Johnson hoppas att pandemin ska vara över vid utgången av 2023, andra tror det kommer ta längre. Och sjukdomen försvinner så klart inte även om pandemitillståndet försvinner. Det här betyder att länder måste anpassa sina rutiner för resenärer för en lång tid framåt, på ett sätt som påminner om de ökade säkerhetsrutinerna efter 11 september. Att procedurerna ökar är rimligt, men man måste fundera över vilka värden och principer som ska vara styrande när de implementeras – och man måste lösa problemet med mellanlandningarna.
I samtalet med min bror om hur vi löser situationen med vår isländska vän dyker termer som transportörsansvar och familjeband upp. Termer som är bekanta beteckningar på vem som får resa vart, men som före corona legat långt från en kontext där en nordisk medborgare ska resa från ett nordiskt land till ett annat. För mig blir det en påminnelse om att de här svårigheterna med att resa, att förflytta sig tryggt eller att stoppas vid gränser, funnits där hela tiden. Stater har alltid verktyget att avgöra vilka personer som medborgarna har rätt att bjuda hem till sig själv från ett annat land. Det är något som blir tydligt då och då, när Europa stängde sina gränser ännu mera 2015 var en sån stund. Det att nordiska länder förhindrar varandras medborgare att resa fritt enligt de bestämmelser som gäller slutdestinationen är nytt.
Ett och ett halvt år in vet vi mycket om hur smittan kan hållas i schack och därför börjar också mera resande i teorin vara möjligt, nu gäller det att få saker att fungera i praktiken.