Landskapsskatten kan vänta

Regeringen Marins vårdreform har kommit längre än någon av föregångarna, men har nu stött på patrull i form av en politisk strid om en landskapsskatt. Time out kan vara helt rätt ifråga om ett beslut kring slutlig finansieringsmodell och skattesystem.

Valrörelsen i ett kommunalval är på förekommen anledning spretig och bred. Som vanligt har det förts en politisk debatt även på riksnivå kring ämnen som definitivt inte avgörs av fullmäktigeledamöterna. Vårdreformen hör till de här frågorna. Den berör visserligen kommuninvånarna i högsta grad, men besluten fattas inte på kommunnivå.

Mycket har de senaste veckorna kretsat kring finansieringen och då speciellt om en landskapsskatt ska införas och hur den i så fall ska se ut. Om regeringspartierna håller fast vid sin nuvarande linje blir det stora svårigheter att få reformen godkänd i riksdagen före sommarpausen, vilket var meningen.

Under en stor del av 2000-talet har regeringar i olika konstellationer försökt få till en vårdreform som är nödvändig av olika orsaker. Varje gång en regering gjort ett allvarligt försök har det misslyckats och oppositionen, oberoende av sammansättning, har givetvis motarbetat den. Nu kan man fråga sig om regeringen själv kommer att fälla det aktuella reformförslaget.

Utgången i kommunalvalet kan späda på svårigheterna och motsättningarna ytterligare. Om till exempel Centern gör ett dåligt val kommer det första de gör efter valet inte att vara att godkänna en landskapsskatt som hotar leda till skattehöjningar i flera Centerdominerade regioner. Det har gjort att C nu före valet ställt sig på tvären.

Vänsterförbundet igen säger att de inte tänker godkänna själva vårdreformen förrän landskapsskatten får grönt ljus och De gröna resonerar i liknande banor.

Regeringen Marin har lyckats komma längre än någon tidigare regering i fråga om en reform av vården. Förslaget har passerat grundlagsutskottets nålsöga, som första vårdreformsförslag. Vården ska i framtiden skötas av välfärdsområden på landskapsnivå, utom i Nyland där Helsingfors bildar ett eget område och övriga Nyland delas upp i fyra områden.

Men hur vården ska finansieras är öppet. I regeringsprogrammet sägs att: ”Landskapens finansiering grundar sig huvudsakligen på finansiering från staten”, men också att ”Regeringen inleder omedelbart beredningen av införandet av en landskapsskatt”.

Enligt regeringsprogrammet får ”förändringarna i skattestrukturen inte medföra åtstramningar i beskattningen då de träder i kraft”.

Men hur är det lite på sikt? De flesta scenarier som nu har skissats upp pekar på att redan inom några år skulle det bli skatteskärpningar på olika håll i Finland om en landskapsskatt infördes. Det måste regeringen beakta då beslut fattas och inte enbart stirra på läget just då skatten tas i bruk.

Regeringens ministergrupp för vårdreformen slog i höstas fast att regeringen förbinder sig till att under regeringsperioden få lagstiftningen kring beskattning och finansiering klar och att den tas i bruk senast 2026.

Det här var ett förhastat beslut då man föregick den parlamentariska kommitténs slutsatser. En visserligen oenig kommitté föreslog i mars att behovet av en landskapsskatt borde bedömas först senare då det finns tillräckligt med erfarenhet av hur välfärdsområdenas finansieringsmodell fungerar och då de här områdena eventuellt har fått fler uppgifter än vården och räddningsväsendet som nu är planerat.

De främsta argumenten för en landskapsskatt är att det regionala självstyret ökar och att incitament ges för att göra vården kostnadseffektiv. Mot en landskapsskatt talar att det totala skattetrycket kan öka och att risken är stor för att områdena skulle försättas i en ojämlik situation såväl beträffande vården som ekonomiskt med stora skillnader i skattenivån – trots statens utjämningssystem.

Landskapsskatt är en synnerligen stor och bred fråga som inte kan lösas enbart i teorin. Att nu slå fast strama ramar om hur den ska se ut är vanskligt. Därför är det bäst att i det här skedet lämna frågan så öppen som möjligt för att först få erfarenheter av den nya förvaltningen. Det låter sig säkert göras utan att gå emot skrivningarna i regeringsprogrammet.