Ett diplomatiskt hjältedåd som föll i glömska
Skulle Åland tillhöra Finland eller Sverige? Borde ålänningarnas vilja att anslutas till Sverige respekteras eller vore det alltför fräckt mot den unga republiken Finland? En inkännande, omsorgsfull och i dag bortglömd diplomatgärning lade grunden för fredlig konfliktlösning 1921.
För hundra år sedan, i juni 1921, avgjordes Ålandsfrågan i Nationernas förbund. Konflikten om öriket mitt mellan Sverige och Finland hade efter första världskriget blivit ett huvudbry för världssamfundet, och lyftes till högsta internationella nivå, först vid fredskonferensen i Paris och senare i Nationernas förbund.
NF hade 1920 tillsatt tre Ålandsrapportörer: en schweizisk president, en belgisk utrikesminister och en amerikansk ambassadör. Efter att ha besökt Stockholm, Helsingfors och Åland skrev de den rapport som i allt väsentligt följdes av NF:s råd i Genève och sålunda löste Ålandsfrågan och bestämde att riksgränsen mellan Finland och Sverige skulle gå i Ålands hav och inte genom Skiftet som ålänningarna hade önskat.
Rapporten är ett märkligt aktstycke i sin grundlighet och analys, men har trots det sovit en slags Törnrosasömn de senaste hundra åren. Ändå kan man fråga sig om Åland och ålänningarna någonsin har beskrivits i sådan detalj och så inkännande av främlingar?
Edvard Westermarck, Finlands då det begav sig internationellt mest kände vetenskapsman, menade att något mera initierat inte skrivits i språkfrågan utanför Finlands gränser. Och för att vara en diplomatisk inlaga är rapporten också anmärkningsvärt känslosam. Så här beskrivs slutfasen av den fyra år långa kampen för återförening:
Vad som då först faller i ögonen är den enständighet, som ådagalagts av ålänningarna och som ingenting kan hejda eller nedslå. Tillbakavisat av finska senaten, sände landstinget, vars verkställande utskott står i spetsen för den svensksinnade rörelsen, en delegation till fredskonferensen; det organiserade en ny folkomröstning, som gav ett klarare utslag än den första; det överlämnade en ny adress till Konungen av Sverige; hänvände sig 1920 till Nationernas förbunds råd och mångdubblade sina noter och sina memoranda. Skulle man icke bliva rörd av en folkvilja, som funnit uttryck i så många former?
Rapporten behandlar språkfrågan i Finland i detalj. Vi får veta hur det finska språket under den ryska tiden blivit likställt med det svenska och så småningom uppnått en allt dominerande ställning, men att regeringsformen i det självständiga Finland gjort det svenska språket till nationalspråk och likställt med det finska. Rapportörerna ser dock ett hot mot det svenska språket i Finland och betonar att det skulle bli än mer utsatt om Åland avskiljs från landet. De anser att det finns en ödesgenskap mellan finlandssvenskar och ålänningar, men säger samtidigt att de förras problem är en intern finsk angelägenhet medan de senares är en fråga som de kan befatta sig med.
När rapportörerna i betänkandets slutkläm går mot ålänningarnas högsta önskan gör de det med blandade känslor. Så här uttrycker de sig:
På detta sätt skulle Ålandsfrågan, som vi granskat ur alla dess olika infallsvinklar och med det förutseende som står i mänsklig makt, lösas i det internationella samfundets intresse. Vi har strävat till att sammanjämka den stora sympati vi känner för ålänningarna med det som i skenet av utvecklingens gång måste betraktas som rätt i detta ärende.
Särbehandling av Åland
Med vad bidrog då rapportörerna till Ålandslösningen förutom just gränsdragningen? Jo, dels med de så kallade nationalitetsgarantierna, dels med förslaget om öarnas neutralisering. När rapportörerna inledde sitt medlingsuppdrag fanns redan en självstyrelselag. Den hade antagits av riksdagen i maj 1920 men förkastats på Åland. Garantierna som föreslogs av rapportörerna skulle säkra öarnas status som enspråkigt svenskt område samt innebära inskränkningar i rösträtt och jordägande för nyinflyttade. Dessutom föreslog man en procedur vid utnämningen av landshövding som garanterade att denna hade ålänningarnas förtroende.
Garantierna är unika. Ett så långtgående skydd hade aldrig tidigare erkänts en minoritet. I sitt betänkande motiverar rapportörerna särbehandlingen på följande sätt:
Vi erkänna, att Ålandsbefolkningen till följd av sitt insulära läge och sina starka traditioner bildar en grupp för sig i Finland, icke blott gentemot den finska befolkningen, utan även i vissa hänseenden gentemot den svenska. Den förtjänar så mycket mera skydd och understöd, som den på grund av sin avlägsenhet från det finska fastlandet är så att säga lämnad åt sig själv i striden för bevarande av sitt etnologiska arv [...] Om införlivning med Sverige verkligen vore det enda sättet att åt Åland bevara dess svenska språk, skulle vi icke tvekat att taga denna lösning i ögonsikte.
Vid mötet i Genève 24 juni 1921 omformas den sista meningen ovan till ett ultimatum: Om Finland väljer att inte införliva garantierna i självstyrelselagen kommer landet att förlora Ålandsöarna. Finland föll till föga.
Också förslaget om neutralisering av Ålandsöarna under krig antogs i Genève. Det var ett tillägg till öarnas demilitarisering vid freden i Paris efter Krimkriget 1856.
Allt är inte stormaktspolitik
Varför har då ett dokument med så långtgående konsekvenser så totalt fallit i glömska? Frågan är inte svår att besvara. Under de senaste femtio åren har ingen forskare med självaktning sagt annat än att Ålandsfrågan avgjordes i London och Paris, inte i Genève. Det skulle inte ha legat i stormakternas intresse att låta en minoritet rösta om sin statstillhörighet. Varken Frankrike eller Storbritannien hade för avsikt att lösa sina egna minoritetsproblem genom folkomröstning. Med det synsättet blir Ålandsfrågans behandling i Nationernas förbund endast ett spel för gallerierna och rapportörernas betänkande således ett mindre viktigt historiskt dokument.
Ålandsfrågans magnum opus The Åland Island Question – Its Settlement by the League of Nations (Ålandsfrågan – avgörandet i Nationernas förbund) publicerades 1986. Verket har som inget annat arbete präglat synen på Ålandsfrågans internationella behandling. Författaren, James Barros, om någon borde ha kunnat besvara frågan om Ålands lösgörande från Finland hade varit ett acceptabelt alternativ för stormakterna. Den frågan ställer han aldrig, men det han skriver om makt och egenintresse vid internationell medling kan tolkas som ett nekande svar: ”... det var makt och endast makt [...] som avgjorde Ålandsfrågan och det är makt som avgör alla frågor i det internationella samfundet ...”.
Här gör sig Barros i alla fall skyldig till en förenkling som kan kritiseras. Han skulle ha kunnat nyansera sin illusionslösa bild av konfliktlösning genom att ge exempel på frågor som kunnat lösas därför att stormakterna varit av samma åsikt eller för att konflikterna inte berört deras vitala intressen. Jag menar att suveräniteten över Ålandsöarna var just en fråga av det senare slaget.
Sunt förnuft och lite humbug
Det förrättades faktiskt några folkomröstningar efter första världskriget, också till minoriteters förmån, bland dem den i Slesvig. Ingen forskare har heller hittat policydokument som skulle visa att Ålandsfrågan verkligen var avgjord innan den kom till Genève. Däremot finns många exempel på franskt och brittiskt vankelmod: politiker som uttryckt sitt stöd för Ålands och Sveriges linje för att senare stöda Finland och tvärtom.
Ett vittne på plats i Genève, den brittiske tjänstemannen vid Foreign Office och Nordeuropaexperten J.D. Gregory, tycker sig ha varit med om något enastående: efter en vecka av intensiva förhandlingar kunde vinnare och förlorare skriva under avtal ”som syntes tillfredsställa alla vederbörande”, som han skriver i sina memoarer On the Edge of Diplocmacy.
Förklaringen, skriver han, var ”det ringa intresse den stora världen hyste för tvisten” och ”det utomordentligt sunda förnuft som uppenbarligen är förhärskande i Sverige och Finland”, det sistnämnda en komplimang så god som någon. Intressant är också hans konstaterande att Ålandsfrågan löstes med minimum av ”humbug” i kulisserna. Detta kan knappast tolkas på annat sätt än att ingenting var förhandsbestämt (i kulisserna), vilket i så fall var väl i överensstämmelse med NF:s statuter och kravet på ”öppna förhandlingar och fördrag”.
I september 1921, tre månader efter beslutet i Genève, berättar den inflytelserike engelske politikern Lord Robert Cecil för Finlands minister i London Ossian Donner, ”att han tidigare i Ålandsfrågan omfattat den svenska ståndpunkten, men efter genomläsningen av rapportörskommissionens berättelse blivit fullt övertygad om Finlands rätt”. Det kan tolkas som att London ännu i början av maj 1921 kunde tänka sig en lösning i svensk och åländsk favör för att sedan vända på klacken. Så lättvänd är bara den vars vitala intressen inte berörs.
Synen på frågan förändrades
Faktum är dock att forskarna mangrant har gått i Barros fotspår. Ingen uppmärksammar diskrepansen mellan välinformerade medspelares syn på saken när Ålandsfrågan var aktuell och forskarnas uppfattning årtionden senare. Ett av Finlands starkaste kort i spelet om Åland var Edvard Westermarck, filosof och antropolog och tidigare innehavare av en professur i London. I Ålandsfrågans slutskede var han tillbaka i London på uppdrag av Finlands svenska folkting att bevaka och lobba i Ålandsfrågan.
Han hade nära kontakt med Finlands ministrar i London och Paris och skrev med deras hjälp artiklar om Ålandsfrågan på engelska och franska. I Paris förde han diskussioner med sin tidigare kollega vid Londonuniversitetet P.J. Mantoux som nu var direktör vid NF:s politiska avdelning. Westermarck om någon borde ha känt varifrån vindarna blåste i Ålandsfrågan när han bara någon månad före beslutet i Genève skriver till Carl Enckell vid ambassaden i Paris att Finland borde försöka förhala behandlingen, ”ifall Nationernas förbund inte nu ansåg sig kunna avgöra Ålandsfrågan till Finlands förmån...”. Det tyder inte på att Ålandsfrågan skulle ha varit avgjord innan den kom till Genève.
Den renommerade lundaprofessorn Göran Rystad, skriver 1995 att ”britterna hade kommit till slutsatsen att maktpolitiska överväganden talade för ett Åland under finsk överhöghet ...”, men tillägger att stormakterna i sitt agerande påverkades av att ”... majoriteten av de svenskspråkiga på det finska fastlandet [...] och [...] den intellektuella och ekonomiska eliten i Helsingfors kategoriskt motsatte sig ett Åland under svensk överhöghet”. Det är inte svårt att hålla med om det, men betyder det inte samtidigt att Ålandsöarnas statstillhörighet inte var en maktpolitisk fråga? Sådana avgörs inte av intellektuella i Helsingfors.
Ännu under vårvintern 1921 – tills rapportörskommissionens utlåtande blev känt i början av maj – fruktade finska diplomater att beslutet skulle gå Sveriges väg. Deras kolleger på andra sidan Ålands hav hoppades till sista dag att Åland skulle bli svenskt. Ålänningarna pendlade mellan hopp och förtvivlan. Allt tyder på att varken London eller Paris anade hur det skulle gå, om de alls brydde sig. Barros ”makt och endast makt” gällde frågor där vitala stormaktsintressen stod på spel. Ålandsfrågan var inte en sådan. Det är därför som åsikterna om vart Åland var på väg, åt väster eller åt öster, kunde växla som vindarna på Ålands hav.
Den åländska paradoxen
Att rapporten fått samla damm också på Åland har en helt annan förklaring. Rapportörerna hade bästa tänkbara förutsättningar att utföra sitt medlingsuppdrag. De representerade stater utan egenintresse i ärendet, ingen har ifrågasatt deras personer.
Abram Elkus hyllas ännu i dag för sina insatser för en annan minoritet. Som amerikansk ambassadör i Konstantinopel ordnade han hjälpsändningar till armenier som fördrivits från de nordöstra delarna av dagens Turkiet till öknarna runt Aleppo. I USA tillhörde han den judiska minoriteten.
Baron Beyens var diplomat och under första världskriget utrikesminister i exil för ett tvåspråkigt Belgien. Förbundspresident Felix Calonder var folkrättsjurist och talade rätoromanska, det minsta språket i ett multietniskt Schweiz.
Den som läser deras rapport kan knappast komma till någon annan slutsats än att de hade tagit sig an Ålandsfrågan med mycket höga ambitioner. Just häri ligger, märkligt nog, förklaringen till att rapporten sopats under mattan på Åland. Även om ålänningarna omgående kunde acceptera NF:s lösning och i dag helhjärtat omfattar autonomin, så ser många av oss ännu efter hundra år lösningen som orättvis, resultatet av ett maktspel med oss själva i offrets roll. En paradox förvisso, men det förklarar varför vi har så svårt att ta till oss en text som så övertygande visar att lösningen var både klok och rättvis, åtminstone den rättvisaste som var möjlig under givna omständigheter.
Skribenten är ålänning och gav 2020 ut boken ”Ålandsfrågan mina herrar!” (PQR) där han frågar sig hur det är möjligt att den rapport som avgjorde var riksgränsen mellan Sverige och Finland skulle dras och löste Ålandsfrågan har fallit i glömska. Boken, i vilken rapportörernas betänkande ingår, recenserades i HBL 22.1.2021 av professor Henrik Meinander.
❞ Även om ålänningarna omgående kunde acceptera NF:s lösning och i dag helhjärtat omfattar autonomin, så ser många av oss ännu efter hundra år lösningen som orättvis, resultatet av ett maktspel med oss själva i offrets roll.