Niillas Holmbergs konstnärsbåt styr längs en allt bredare flodfåra
Hur låter stövlar stapplande över en flarkmyr? Då poeten Niillas Holmberg debuterar som romanförfattare är språket i sig en av bokens stora höjdpunkter. Aktuella politiska frågor får plats, men en av huvudfrågorna är känslan av att leva i två världar samtidigt. Är det ens möjligt utan att gå i bitar?
Musiker, poet, skådespelare, aktivist ... Niillas Holmberg är en allkonstnär, som fått uthärda jämförelsen med samiska konstnärsikonen Nils-Aslak Valkeapää sedan unga år. Holmberg ser sig om i världen och skildrar det han har behov av, i den konstart som passar ändamålet bäst.
Poeten Holmberg syns starkt i romandebutanten Holmberg. En del poesiinslag finns insprängda i debutromanen Halla Helle, men framför allt smakar författaren på orden med poetens detaljmedvetenhet. Som de flesta samer i dag lever Niillas Holmberg en flerspråkig vardag. Han har gett ut poesi på nordsamiska, men romanen är skriven på finska, en synnerligen nyansrik sådan. Listan på finska ord som är nya för mig blir rätt lång, de flesta speglar samiskans oerhört rika ordförråd vad gäller naturfenomen.
Halla Helle är överlag språkligt stimulerande läsning. Jag njuter av författarens träffsäkra uttryck, många av dem direkt kopplade till natur- och världssynen. I Utsjoki centrum befinner man sig under bergets blick, inte mellan hus. Då man äter fisk låter det som ”stövlar stapplande över en flarkmyr” (alla översättningar av recensenten). Konstnären öronmärker sina tavlor i stället för att signera dem (en fin påminnelse om etymologin kopplad till uttrycket öronmärka). Holmberg kommenterar också själv språket aktivt, till exempel att samerna ”ber sjön om fisk” i stället för att ”fiska ur sjön” (på finska är skillnaden hårfin, en enda bokstav). I Utsjokiskolan talar ungdomarna blandspråk: ”Don pelasit itke viimeksi” låter trovärdigt och jag drar på munnen åt parallellerna till skolvärlden i Helsingfors.
Vacker hemtraktsskildring
För mig tar det lång tid att läsa Halla Helle, vilket jag kopplar till den sprängladdade språkdräkten. För att ta till en båtmetafor: det är lite trögt att staka sig ut från stranden, men varje gång jag väl får upp styrfarten är jag fast.
Boken utspelar sig i landskapet kring Tana älv, Holmbergs egen hemtrakt, som skildras vackert och påminner om att samisk kultur är mycket annat än renar. Här fastnar näten i älvbottnen och dimman skymmer sikten i ödemarken. Läsaren lär sig att äldre samer sätter salt i kaffet och att man inte får fotografera fiskfångsten, men får också höra om hur prostitutionen kom till Lappland och hur den första sameförfattaren i Finland, Pedar Jalvi, inspirerades av fennomanin. Norge finns på andra sidan älven och landsgränsen känns absurd för många i trakten, vilket är minst sagt aktuellt i dessa dagar då coronapandemin stängt gränser.
En utomståendes öga
Valet att vända på steken så att Niillas Holmbergs huvudperson är en finländare från södern som tar tjänst på biblioteket i Utsjoki är smart. Författaren lånar mig sitt öga, intar en position som utomstående för att berätta om sin egen värld. Det förser boken med långt fler nyanser än om den utspelade sig inom ett samfund. Spänningarna mellan berättaren och samerna finns ständigt närvarande.
Huvudpersonens bakgrund öppnas upp bit för bit. Vem är han? Varför är han här? Först på sidan 94 får vi veta hans namn. Det är förstås medvetet, ändå upplever jag inte personskildringarna som bokens starkaste sida, många av personerna förblir en aning bleka.
Holmbergs grepp om de teaterliknande scenerna med många personer närvarande är däremot extra festligt, till exempel scenen då vindkraftverksplanerna presenteras har ett fint flyt. På ett allvarligare plan får läsaren ta plats bland lokalbefolkningen och deras upplevelse av att bolaget pladdrar på utan att bry sig på allvar förmedlas starkt.
Urtid och Instagram
Att sameaktivismen har en naturlig och synligt plats i boken är inte förvånande – de nya fiskereglerna i Tana älv finns med, liksom kraftverksbygget på fjället och den ack så aktuella frågan om vem som ska få räknas som same och ha rösträtt i sametinget. Just den sistnämnda frågan upplever jag ändå som lite påklistrad, allt behöver kanske inte med våld få rum i samma bok?
För min smak blir det också lite väl stora doser av Freud, Jung och analys på bekostnad av flytet i grundberättelsen men jag antar att det ställvis överdoserande stilgreppet är ett sätt att spegla en splittring och närma sig det som för mig är bokens stora fråga: den kvinnliga huvudpersonens, samekonstnärens känsla av att leva i två världar samtidigt och huruvida det ens är möjligt utan att gå i bitar. Psykiska störningar är en stor hälsofråga i dag. Bereds alla slags människor verkligen plats i dagens samhälle? Hur hanterar samhället en känslig konstnärsnatur?
Den kulturella ambivalensen är ständigt närvarande i det vilda svajandet mellan livet som internationellt framgångsrik bildkonstnär och isoleringen i ödemarken, ett liv i samklang med naturen. Diskussionen blandar förfäder och naturfenomen med Rimbaud och art brut. Författaren visar sin flerspråkighet, han talar även proffskonstnärens språk med allt vad det innebär. Jojk jämförs med surrealism, det är urtid och Instagram samtidigt. Som en av de insprängda dikterna säger: ”Årklykorna sjunger, la bohème”.
❞ Den kulturella ambivalensen är ständigt närvarande i det vilda svajandet mellan livet som internationellt framgångsrik bildkonstnär och isoleringen i ödemarken, ett liv i samklang med naturen.