Stupicas dikter rymmer både dubbelmonarkin och det nordiska landskapet
Den slovenska, i Sverige bosatta, poeten Lucija Stupicas Flyktpunkter är en mycket fin, personlig och för varje läsning växande diktsamling, och känsligt överförd till svenska.
2009 utkom på Malmöförlaget Rámus ett urval av den slovenska poeten Lucija Stupica, i tolkning av Jan Henrik Swahn. Samma förlag ger nu ut en komplett diktsamling av Stupica, Flyktpunkter, översatt av Henrik C Ehnbom och Iva Klemencic, snyggt formgiven av Thomas Alm, med efterord av Hanna Nordenhök, och mycket uppmärksammad när den utgavs i Slovenien 2019.
Några hållpunkter (eller flyktpunkter!) om Stupica: Född 1971 i Celje (landets tredje största stad), utbildad arkitekt, skriver stundom artiklar om just arkitektur och design, debuterade som poet år 2000 och finns översatt till en mängd språk. Bor sedan många år i Sverige.
Det senare är inte oviktigt: en av den senaste bokens förutsättningar och motiv är uppbrottet från hemlandet och acklimatiserandet i ett nytt land, som visserligen aldrig namnges men uppenbart ligger i norra Europa. Men här finns samtidigt ett spegelvänt uppbrott, ett återvändande, genom resor, fotografier och minnen, till ursprunget. Flyktpunkter är både en biografisk och släkthistorisk retrospektiv, med på en gång flyende och ovedersägliga punkter så långt bak som till dubbelmonarkin, och en över de senare åren utdragen lägesrapport från tillvaron i det nordiska landskapet.
Lucijas tidigare poesi är bildmättad, lite melankolisk, sinnlig men hela tiden tänkande. Här finns inflytande från Tranströmer, kanske från spanskspråkiga modernister, kanske Brodsky. Den senaste samlingen har vissa sådana stråk, men Stupica framstår nu också som dels mer självständig, dels mer komplex, kanske också en aning tyngre (fattat som positivt).
Stupicas material är, kunde man säga, den yttre världen, men hennes poetiska lynne är vänt inåt, analytiskt, lodande. Hennes dikter är ofta ett slags relativt sakliga kameraåkningar över en ort, en miljö, under en obestämbart lång stund, men genom fraseringen, genom relationen mellan de olika komponenterna djupnar scenen i en sorts gåtfull klarhet. En byggnad eller ett landskap låter sig beskrivas med linjer, schatteringar och kontraster, men hur är det med livet som försiggår inuti rummen? Det är i det spänningsfältet Stupicas poesi alstras.
Nattetid doftar det av höst, om dagarna torkar gräset i den sena
sommaren och berövar det dess djup, förvandlar det till en gulnande gobeläng. Jag är rotad i detta landskap, grönt, kuperat, bevuxet med skogslundar, böljande och doftrika med varsamt rundade linjer.
Dessa relativt enkelt, lyriskt beskrivande rader är upptakten till en lång dikt, ”Det röda landskapet” som, när man läst igenom och försöker se den i vidvinkel, är allt annat än enkel.
En dikt i början av Flyktpunkter beskriver ett fotografi av två små barn och deras farfar. Flickan, som kanske är Lucija, 4 år, ”skuggar blicken med sin lilla hand / och bereder rum för en helt annan plats.”
Vad är denna andra ”plats”? Flickans framtid, förstås, det är en given tolkning. Jag läser den också så här: flickan skuggar sig mot blicken/ljuset från den som betraktar henne flera decennier senare; skuggar sig kanske just för att få syn på denna punkt längre fram i tiden. På något vis gör den betraktande, vuxna poeten flickan sällskap där på bänken, och denna besöker också, med sin sökande gest, poetens nu.
Sådär vandrar tankarna inför Stupicas meditationer. Många dikter tecknar vid en hastig blick helt vardagliga scener: deras amplitud kommer sig av själva sättet att betrakta och befinna sig i dem; kommer sig också av att mycket som här träder fram hör till det förflutna, är förlorat.
Flyktpunkter är en mycket fin, personlig och för varje läsning växande diktsamling, och känsligt överförd till svenska.
En och annan dikt upplever jag kanske som lite väl skissartad. Till synes omvänt finns här och var en lite omständlig fason – men man kan lika gärna tala om tålamod. Det är ett tålamod som på något vis smittar av sig på läsaren.