Monstret stiger fram ur solskensflickan
Levande skildring av kvinnofängelsets vardag är det bästa i Elisabeth Norebäcks thriller.
Svenska spänningsromaner som säljs till tiotals länder och kanske också transformeras till tv-serier har blivit en sådan stapelvara (alternativt succé) att det krävs någon speciell klo för att lusten att hoppa in i ännu en av dem ska väckas.
Elisabeth Norebäcks andra bok Nadia – efter den högnoterade psykologiska thrillern Säg att du är min – handlar om Linda, som varit ”solskensflickan” med halva svenska folket. Men de tiderna är förbi, nu är hon i stället monstret som avtjänar ett livstidsstraff för mord på kvinnofängelset Biskopsberg. Själv minns hon inte vad som utspelat sig den natt då hennes man Simon knivhöggs, men har en aning om att hon kan vara oskyldigt dömd.
Den tematiken är ännu inte så originell, men dessutom är det här något så ovanligt som en fängelseskildring med enbart kvinnor involverade. Och den inleds med att Linda vaknar upp på fängelsesjukhuset, efter att ha blivit grovt misshandlad av en annan intern.
”Jag betraktar kvinnan jag ser i spegeln ovanför handfatet. En blek varelse med bandage runt huvudet glor tillbaka på mig med likgiltiga ögon. På hennes vänstra sida sticker korta hårtussar ut runt bandaget, det är vad som finns kvar av de långa blonda hårslingorna hon en gång hade.”
Beskyddaren
Norebäck demonstrerar en utmärkt förmåga att leva sig in i kvinnor som dömts för tunga brott och försöker samexistera i fängelsemiljön.
I samband med sin sjukhusvistelse får Linda kontakt med Adriana, den äldre kvinna som ofta kallas ”drottningen av Biskopsberg”. Därefter har hon en beskyddare som kan göra hennes liv lättare och mer meningsfullt. Person- och relationsbeskrivningen är under de här partierna effektiva och ibland starkt engagerande, och Adriana är en karismatisk gestalt. Den som i första hand jagar spänning och våldsamma konfrontationer blir däremot besviken.
Vid sidan av stretandet i fängelsemiljön synliggörs också Lindas tidigare liv, och det blir allt klarare att hon under uppväxten ändå inte levt i någon drömtillvaro. Rollen som blickfång och stöd för sin glitterframgångsrika och narcissistiska artistmamma har tvärtom lett till att hon aldrig fått slappna av. Dessutom har hon i samband med föräldrarnas skilsmässa tvingats att helt ta ställning för denna mamma, och då förlorat kontakten med pappan och lillasystern.
Kanske inte världens lyckligaste barndom ändå, solskensflicka med svenska folket eller inte.
Vem dödade Simon?
Berättelsens stora hemlighet och delvis också drivkraft är i varje fall frågan om Linda trots allt är oskyldig till mordet på sin man. Och vem som i så fall dödat honom.
Det dröjer länge innan Norebäck på allvar griper tag i de här trådarna, men till slut genomgår Linda ytterligare en metamorfos. Hon kommer ut ur fängelset och får en ny identitet som Nadia Hansen. Planen är sedan att hon ska hålla sig undan i Berlin, men rätt snabbt driver ”hungern efter rättvisa” henne tillbaka.
Eller kanske hungern efter att få hämnas?
Då hon börjar rota i hur Simon egentligen dött – och i det skedet också söker upp potentiellt inblandade personer – lägger Norebäck in en ny växel. Tempot trappas upp, men det hon vinner i fart förlorar hon med ränta i trovärdighet och djup. I takt med att Linda/Nadia förstår mer om sanningen och om sig själv börjar det psykologiska rambygget urholkas och vackla.
Men den levande fängelseskildringen är något jag gärna tar med mig från läsningen.
HENRIK JANSSON
kultur@hbl.fi