Krönika: Blötdjuret som mirakel
I matchen mellan vårens mest hypade maritima dokumentärer är det filmen om vänskapen mellan en man och en bläckfisk som avgår med segern, medan den propagandistiska Seaspiracy eventuellt gör en god sak en björntjänst.
Havet är en oändlig källa till glädje. Det påminns jag ofta om då dagarna blir varma, barnen vill gå på kvällsdopp och jag själv drabbas av en stark lust att paddla kajak. På ganska påtagliga sätt är sommarens frihet för många av oss förknippad med Östersjön och dess havsmiljöer, ett älskat paradis som dessvärre befinner sig på ekologisk dekis. Om inte annat så utgör algblomningarna i juli en årlig påminnelse om att vi borde vara mer rädda om vårt hav.
Själv har jag den senaste månaden sett tre maritima dokumentärer. Anna Antsalos poetiska film om sakletare som hittar skräp och skatter på havsstränder är ett fint inhemskt bidrag till genren (se intervjun med Antsalo i HBL 17.5 och recensionen av Det havet för med sig i HBL 21.5).
Internationellt är det ändå två andra havsfilmer som bubblat upp som vårens dokumentärsnackisar: Oscarsvinnaren Bläckfisken och jag och Netflixdokumentären Seaspiracy. Båda berör människans förhållande till den marina naturen, men inbördes kunde de inte vara mer olika.
I Seaspiracy lägger filmaren Ali Tabrizi fokus på överfisket i världshaven, med allt vad det innebär av nykolonialism, delfinslakt, slavarbete, bifångster och allmän rovdrift. Välkända, men nog så verkliga problem som presenteras med ett djupt upprörande bildmaterial. Oreglerad kapitalism och organiserad brottslighet härjar hand i hand på oceanerna.
Samtidigt är Seaspiracy en film som lämnar tittaren med misstanken om att vi har att göra med journalistik av det mest hårdvinklade och tesdrivande slaget. Ja, en stor del av fiskeindustrin är etiskt, ekologiskt och socialt ohållbar, men propagandatendenser är problematiska även då saken är god.
Så har också en del av de personer Tabrizi intervjuat ansett sig förvanskade i klippet, också forskare som använts för att underbygga filmens teser. Bland annat BBC har gjort kritiska anmärkningar om källanvändningen i sin faktagranskning. Och som marinekologen Bryce Stewart poängterar i en artikel på webbtidningen Inverse är det direkt missledande att ge sken av att allt fiske är ohållbart, då FN räknar med att ungefär två tredjedelar trots allt sker på ett någorlunda hållbart sätt. Och som den upplysta finländska konsumenten vet finns det ekologiskt trygga – ja, rentav rekommenderade – val att göra vid fiskdisken.
Ett sådant grönstämplat val är, enligt WWF, bläckfisk som fångats med godkända metoder på godkända områden. Men jämfört med Seaspiracy är Pippa Ehrlich och James Reeds Bläckfisken och jag (My octopus teacher) en film som betydligt bättre stämmer till eftertanke, också för en icke-vegan som i likhet med undertecknad är principiellt okej med att äta djur.
Just grillad bläckfisk hör till mina favoriträtter: rätt tillredd blir den en verklig delikatess, gärna med olivolja, vitlök, persilja och citron. Och knappast är jag den enda som sett det som förhållandevis oproblematiskt att sätta tänderna i tentaklerna från ett ryggradslöst blötdjur. Även om bläckfisken de facto är förvånansvärt intelligent, så är den inte ett socialt djur, som delfinen. Att äta bläckfisk är knappast för någon förknippat med samma kognitiva dissonans som det vore att äta val, eller för den delen hund. Bläckfisken
lever i hålor under vattnet och saknar päls och vädjande ögon, vilket säkert också delvis förklarar våra svårigheter med att knyta an till den. I alla fall hittills. För knyter an är just vad fridykaren Craig Foster gör i Bläckfisken och jag. Efter en depressiv period i livet börjar han dyka bland kelpskogarna i de kalla vattnen utanför Kapstaden i Sydafrika. Där blir han så småningom vän med en bläckfiskhona.
På något annat sätt är det svårt att uttrycka det, för helt uppenbart finns här en ömsesidighet: Craig söker kontakt med den största varsamhet man kan tänka sig och efter en tid börjar bläckfisken acceptera hans närvaro och till och med ty sig till honom. Det är som om den inte visste att den tillhör en asocial art. Processen är långsam, men dag för dag blir bandet mellan djur och människa starkare.
Craig Foster följer sin bläckfiskvän dagligen under en lång tid. Han är med när hon jagar och då hon leker. Han är med då hon blir attackerad av hajar och förlorar en tentakel. Han är med under hennes konvalescens. Kameran fångar till och med intima scener då bläckfisken och Craig gosar. Och han är med när hennes korta liv (bläckfiskar lever bara något år) går mot sitt slut, när hon småningom tynar bort och till sist blir hajarnas rov.
Till filmens styrka hör förutom det häpnadsväckande bildmaterialet också det faktum att den i ekokritisk anda tonar ner människans roll i mötet med en annan levande varelse. Betecknande är att Craig inte ger sin bläckfiskkompis något namn, vilket många gånger varit ett sätt för människan att mer eller mindre omedvetet uttrycka sin dominans över platser och varelser. Och samtidigt som filmen lägger fokus på bläckfiskens egen agens och vilja till liv och lek, så är den varsam med att tillskriva henne mänskliga syften eller känslor. Den säger inte ett ord om fiskeindustrin, veganism eller djurrätt. Inte heller ägnar den sig åt någon försåtlig Disneyfiering av djuret.
Just därför är Bläckfisken och jag en drabbande film. De av mina vänner som är etiska veganer tycker säkert att slutsatsen man bör dra här är självklar. Det vet jag trots allt inte om den är, men vi djurätare behöver åtminstone vara redo att reflektera över saken. Också ett blötdjur är ett mirakel.