Fotbollsfesten avbröts abrupt
Matchen mellan Finland och Danmark i EM avbröts då den danska storstjärnan Christian Eriksen föll ihop och låg livlös på gräsmattan på Parken i flera minuter.
Cirka 40 minuter in på matchen mellan Danmark och Finland föll den danska storstjärnan Christian Eriksen ihop och tappade medvetandet.
Den medicinska personalen på plats på Parken utförde hjärt- och lungräddning på Eriksen. Han rullades ut på bår och ovissheten var stor.
Matchen stod 0-0 då det inträffade.
Stämningen på Parken var spöklik och människor grät och höll om varandra.
– Det var dödstyst, beskrev HBLmedarbetaren Tommy Pohjola på plats på Parken.
Eriksen tog emot en boll ute till vänster, föll raklång ner och tappade medvetandet. Den medicinska personalen tillkallades omedelbart och återupplivningsförsöken inleddes.
Det som skulle bli en fotbollsfest utvecklades till något helt annat.
25 minuter över sju lokal tid meddelade speakern att Eriksen förts till sjukhus.
Eriksen svarade på tilltal då han fördes till sjukhus och var vid medvetande. Den medicinska personalen på Parken verkar ha räddat livet på 29-åringen.
Då speakern meddelade att Eriksen förts till sjukhus steg samtliga 16 000 åskådare upp och skanderade” Eriksen, Eriksen” för att visa honom sitt stöd.
Fem minuter före åtta kom beskedet att Eriksens tillstånd är stabilt och då visste jublet på Parken inga gränser.
Matchen stod 0-0 då det inträffade. Då denna tidning gick i tryck var det inte klart huruvida matchen skulle avbrytas eller återupptas.
Med tanke på hur många bedrövelser Finland tvingats stå ut med under årens lopp var känslosvallet enormt då landslaget sprang ut på gräsmattan på Parken för att första gången delta i ett stort slutspel.
De flesta minns katastrofen på Olympiastadion 1997 då Ungern tack vare ett dråpligt självmål på stopptid fick 1–1 och så var Finlands dröm om VM i Frankrike sommaren 1998 spolierad.
Den matchen har nått närmast mytiska mått. Ibland glöms det bort att en seger endast hade gett en plats i playoff mot fusionslaget Montenegro/Serbien som gick under namnet Förbundsrepubliken Jugoslavien.
De sistnämnda slaktade Ungern med 12–1 i playoffs och mot den bakgrunden hade väl den finska VM-biljetten satt väldigt hårt åt även om det blivit seger på ett regnsjukt Olympiastadion i Helsingfors.
Ganska exakt tio år senare hade Finland med en seger i kvalavslutningen mot Portugal på bortaplan knipit en biljett till EM 2008. På pappret fanns chansen, i verkligheten var Finland aldrig nära ett mål i Porto. Matchen slutade 0–0 och någonstans där började tiden rinna ut för den gyllene generation som aldrig till fullo fick ut den potential som fanns i laget.
Stämningen på flygplatsen dagen efter var tung som den finska oktoberhimlen. Om de finska fotbollsfansen då hade vetat vilka prövningar de stod inför hade en del kanske bytt gren och lagt all tid och pengar på något helt annat.
VM-kvalet 2010 började hyfsat lovat med 3–3 mot Tyskland, en remi som kändes som en förlust efter att Finland haft 1–0, 2–1 och 3–2 och tappat in ett mål av Miroslav Klose på stopptid.
I det kvalet blev Ryssland Finlands öde. 3–0 till jätten från öst både i Moskva och i Helsingfors och då spelade det ingen roll att Finland fick 1–1 i kvalavslutningen i Hamburg.
Kvalet till EM 2012 inleddes med tre raka förluster och Stuart Baxters era tog slut.
Mixu Paatelainen tog över men någon större vändning ledde inte utmämningen till.
Kvalet till Brasilien 2014 var över innan det börjat. Med Frankrike och Spanien i samma grupp var läget hopplöst. Det enda värt att minnas var ”undret” i Gijon då Finland bärgade en poäng mo Spanien. En poäng som i den stora bilden inte spelade någon roll alls.
I påföljande EM-kval fick Finland en drömgrupp på pappret. En drömgrupp som snabbt förvandlades till en mardrömsgrupp då Paatelainen körde fast på alla plan. Julgransmodellen blev till allmänt åtlöje och Paatelainen fick gå. Ytterligare fyra år hade gått till spillo.
Markku Kanerva tog tillfälligt över, fick fason på Finlands spel men då var alla chanser till avancemang redan borta.
VM-kvalet 2018 blev en enda lång pina då Hasse Backe inte fick någon fason alls på Finlands spel. Den trevlige svensken hade glömt kvar sina taktikböcker någontans vid millenieskiftet och resultaten såg ut därefter.
Backe fick packa ihop och avsluta sin tjänst och än en gång var det en viss Markku Kanerva som tog över.
Och någonstans där såddes fröet till det vi lördagen 12 juni fick bevittna. Ett lugn spred sig genom landslaget och resultaten bärjade infinna sig. Finland började vinna matcherna man skulle vinna och nå resultat också i matcher man på förhand sett inte skulle vinna.
Vägen till EM-status har varit lång, knölig och allmänt sett väldigt jobbig.
Att 2021 gå på Köpenhamns gator och se, känna och höra hundratals finländare i samlad trupp gå mot Parken sjungande och skrattande är bevis nog för att väldigt mycket gjorts väldigt rätt i flera års tid.
Grundstenen är murad. Nu är det bara att bygga vidare.
”Om de finska fotbollsfansen då hade vetat vilka prövningar de stod inför hade en del kanske bytt gren och lagt all tid och pengar på något helt annat.”
JONAS VON WENDT