Kommunalvalet är över, vad händer nu?

Det hör inte till den finländska kulturen att öppna upp om hur man vill fördela makten efter ett val. Inte i riksdagsvalet, där mantrat är att vi röstar först och förhandlar sedan. Framför allt inte i kommunalvalet, där välmenande retorik om viktiga vardagsfrågor ibland skymmer det faktum att varje politiskt val handlar om att fördela politiskt inflytande.

Redan på sitt första möte i augusti ger de nyvalda fullmäktigeförsamlingarna vidare en del av sin makt till kommunstyrelsen och nämnderna. Några av de personer som väljs på det här mötet kommer att ha avgörande inflytande över i vilken riktning kommunen utvecklas under de kommande åren.

När jag nyligen skrev ett kapitel till en bok om kommunalval i Europa och fick tillbaka manuskriptet med redaktörernas kommentarer, återkom samma fråga flera gånger: Hur kan väljarna i en finländsk kommun veta vem som är partiets kandidat till posten som kommunstyrelsens ordförande?

Den frågan fungerade som fönsterputsmedel på en vindruta som grott igen av hemmablindhet.

Du kan ju testa dig själv. Vet du, utan att googla, vem som för tillfället är styrelseordförande i Vanda eller Kyrkslätt? Vet du vilket parti som sannolikt kommer att inneha posten under de kommande fyra åren?

I de sju finländska kommuner som gått över till borgmästarmodellen, bland dem Helsingfors, Åbo och Tammerfors, har valrörelserna ändrat karaktär, eftersom partierna öppet skyltar med vilka personer som aspirerar på de centrala politiska posterna i kommunen. Den här tydligheten i förhållande till väljarna är en av de klara fördelarna med borgmästarmodellen.

I de resterande 286 kommunerna finns ingen förhandsinformation om vem som kan tänkas bli ordförande för kommunstyrelsen. Det krävdes en bokredaktör från Belgien för att jag skulle inse att det här är speciellt, men i ett finländskt perspektiv är det logiskt.

Traditionellt har finländska kommuner letts av ett stort kollektiv av förtroendevalda tillsammans med en stark kommundirektör. Ordförandeposterna i styrelsen och fullmäktige är eftertraktade, men det hör till att axla dem med blygsamhet och ansvarskänsla snarare än med uttalade personliga ambitioner.

Valsystemet spelar naturligtvis också in. Eftersom alla kandidater i princip står på samma startlinje är det en risk om partierna för ivrigt börjar peka ut sina kommande ansvarsbärare. I värsta fall kan de få pinsamt få röster.

För den som personligen eftersträvar centrala positioner gäller det att inse att fullmäktige har nycklarna både till att ge och återkalla förtroende. Det här gäller både i borgmästarkommunerna där väljarna vet vilka som är partiernas toppnamn och i andra kommuner där kampen om de centrala posterna sker bakom kulisserna, i förhandlingar inom och mellan partierna.

Under veckorna fram till det första fullmäktigemötet är det nyvalda politiska kollektivets inflytande över maktfördelningen som allra störst, men processen försiggår i huvudsak utanför offentligheten.

Partiernas siffernissar har förmodligen redan under valnatten gjort upp en excelfil med namnet ”Platsfördelning 2021”. Både inom och mellan partierna finns det många parametrar att förhålla sig till: valresultatet förstås, men också ett komplicerat pussel av personliga röstetal, erfarenhet, kön, och preferenser.

I augusti vet vi hur det gick.

”Partiföreträdare talar sällan högt om hur makten ska fördelas efter ett val i Finland. Men det borde de.”