Maïmouna Jagne-Soreau finkammar kvarteren i Eira och Ulrikasborg
Enligt almanackan är det årets första sommardag när litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau möter mig nere vid Havsgatan. Vi tar en promenad i Helsingfors södra stadsdelar med intryck från många olika håll.
Vädret är strålande och de gräsmattor som ännu inte är klippta börjar se oansade ut. När vi träffas har Maïmouna Jagne-Soreau tillbringat en timme med sin dotter Lumi i lekparken nedanom Havsgatan. Två av tre är glada när vi träffas, en är något misstänksam.
– Jag tänkte att vi skulle gå längs med stranden till kafé Birgitta, där jag brukar svänga om och gå sicksack tillbaka genom Eira, säger Jagne-Soreau.
Vi börjar spatsera och tar oss genom Havsparken och ner till strandpromenaden. Vi stryker förbi Carusel och fortsätter förbi den vackert belägna skejtparken.
Det har blivit ganska mycket promenader det senaste året, berättar hon. Dottern Lumi ska alldeles snart fylla ett och hon sover gärna i vagnen som lämpligen får vara i rörelse.
Jagne-Soreau har fått disputeringstillstånd och hon satsar på att snart vara doktor i nordisk litteratur. Det är studier som hon inledde på Sorbonne men kom att fortsätta i Finland.
– Jag kom till Finland som Erasmusstudent, men visste redan då att jag skulle stanna här.
– Det var Strindbergs och Ibsens interna krig som var inkörsporten till nordisk litteratur för mig. Något som jag inte tror att många finländare förstår är mitt hatkärleksförhållande till Mumin. Ni är alla uppvuxna med sagan och är en del av den – vilket gör att ni inte ifrågasätter den. Sagan om mumintrollen är jättekonstig – det finns så många frågor och den väcker så många känslor.
10 år i Finland
Vi går i västlig riktning och svänger om när vi nått kaféet Birgitta. Vi har avverkat en ansenlig strandlänga och styr nu mot de trånga passagerna i Eira.
Sorlet från skolorna i området är glatt och påminner om att sommarlovet hägrar för många. Vid Steinerskolan Elias flyger en boll över staketet. En pojke hoppar flinkt ut på trottoaren och jagar ikapp den. Lika snabbt som han dök upp försvinner han tillbaka över staketet. Problemet är avstyrt och från skolgården hörs hurrarrop och hyllningar.
När vi kommer upp till Norges ambassad tar vi vänster ner mot Fabriksgatan. Här gäller det att passa på, gömd mellan husen ligger en av södra Helsingfors mysigaste gator. Mitt i backen tar vi höger in på den lummiga och tysta Edelfeltsvägen, den är väl värd ett besök.
– Jag upplever att promenader i Eira kristalliserar en dualism inom mig. Medan jag går brukar jag lyssna på poddar med teman som rasism, patriarkat, svart- och ekofeminism.
– Jag hör alltså på poddar med vänsterretorik medan jag går i Eira, en stadsdel byggd på patriarkaliskt och kolonialt arv. Samtidigt fascineras jag av alla vackra hus och tänker, där skulle jag kunna bo – samtidigt som jag vill krossa patriarkatet.
Tre parker
På Eirakullen finns det tre parker som i stort sett sitter ihop. Högst uppe på kullen finns Engelplatsen, med vita bänkar som ibland flyttas omkring av glada ungdomar.
Under platsen i riktning mot havet finns Juhani Ahos park, en rofylld gräsplätt som kantas av fyra stora formklippta buskar. Här kan någon ha tagit en tupplur efter ett morgonskift utan att störas. Parkens enda brist är det kraftigt skyltade fotbollsförbudet.
Fortsätter man söderut och korsar Armfeltsvägen kommer man till Helsingfors udds park. Den har många underbara träd och är JagneSoreaus favorit i området.
Mot Frankrikes ambassad
Vi kommer ut ur Eira och tar oss ner tillbaka till stranden längs med Skepparegatan. Vi följer stråket mellan glasskiosker och småbåtar ända till kompassrosen.
Havet ligger nära och ett dopp
skulle locka om vattnet var varmare. Sett från en annan synvinkel än den infött finländska är förhållandet till att bada inte helt okomplicerat.
– Även i Helsingfors är det ett privilegium att simma. Man måste vara simkunnig och dessutom finns det många kulturella omständigheter som kan spela in. Jag tror att det är lite som Mumin, ni tar det för givet.
– Samma sak gäller att cykla, något jag är helt kass på. Jag kan inte reglerna och är jätterädd. Därför har jag precis börjat på en cykelkurs för invandrare.
Brunnsparken kan inte vara vackrare än den är nu. Löven är fortfarande oskyldigt ljusa men samtidigt fullt utvecklade. Det är ljust trots att man är fullständigt inbäddad i grönska.
Vi tar Genvägen och går längs med Frankrikes ambassad på väg upp till Östra Allén. Där bländas vi av Estlands kritvita nyrenoverade ambassadbyggnad.
Hus efter hus är vackrare än det förra här uppe. Det är lite som en egen stad uppe bland borgar och ambassader. Visserligen oklart om man ska känna sig säker eller osäker i vimlet av övervakningskameror och poliser.
Återtåget
Via Ulrikagatan är vi nere på Bergmansgatan och noterar att rabatterna är i sällsynt gott skick under hammaren och skäran.
Vi talar om barer och restauranger i stadsdelen. Jagne-Soreau säger sig inte förstå sig på Sea Horse, men berättar om trevliga minnen från Kims tapasbar som stängde något innan coronan. Dessutom rekommenderar hon Succés café au lait.
– Det är ju franska, men något sådant dricker man inte i Frankrike. Om du beställer det får du ett vad? Och en kaffe med ett glas mjölk. Men här är det väldigt franskt att säga ”café au lait”, skrattar hon.
Sicksack och mitt i allt står vi i början av Villagatan, pittoreskhetens huvudgata, där vi tar adjö. Hela promenaden tog ungefär 90 minuter.