Finnskogen i Värmland kan bli nytt världsarv
I fyra gårdar i de värmländska skogarna kan man följa den unika historien om skogsfinnarna. Sedan tre år tillbaka pågår ett projekt som ska göra Finnskogen till ett världsarv. – Det är en helt fantastisk upplevelse att färdas i de här skogarna och inse att här har man odlat, bott och levt i mer än 400 år, säger Birgitta Elfström som är projektledare för projektet.
I norra Värmland, inte långt från den norska gränsen, ligger Finnskogen. Här ska gårdarna Juhola, Kvarntorp, Ritamäki och Abborrtjärnsberg berätta om skogsfinnarnas vardag. Om rökstugan, språket och folktron. Hur det var och är att leva i en nordlig skog.
– Med hjälp av kunskap och samarbete har man lyckats leva på ställen där det tidigare varit väldigt svårt. Och det är en historia som är väldigt relevant i dag. En berättelse som ger hopp och som visar på människors förmåga att leva i ett utsatt klimat, säger Elfström.
Från Savolax till Värmland
Berättelsen om skogsfinnarna börjar i Savolax i slutet på 1500-talet. Då tusentals bönder lämnade sina hem för att bruka skogarna på andra sidan Östersjön. De flyttade från krig, missväxt och farsot till den svenska kungens löfte om stora skogar och flera års skattefrihet.
Bönderna var nämligen experter på svedjebruk. De förvandlade skog till bördig jordbruksmark genom att hugga skogen, bränna marken och plantera rågkorn i askan. Åren därpå odlade de rovor och hade betande djur på marken innan skogen växte tillbaka.
De flyttade längre in i skogarna och så småningom över gränsen till Norge. Bönderna började kallas för skogsfinnar och deras gårdar för finngårdar.
Skogsfinnarna byggde sina hem på platser som tidigare ansetts obrukbara och svårtillgängliga. Till exempel på höjderna i de värmländska skogarna. Tillsammans bildade finngårdarna en större helhet med skolor, handelsplatser, kvarnar och kyrkor.
Även om svedjebruket förbjöds i Sverige redan 1647 har skogsfinnarna fortsatt att bo och leva i skogen.
Storslaget
Birgitta Elfström är bebyggelseantikvarie och har tidigare arbetat på Riksantikvarieämbetet i Sverige. Hon var först skeptisk till projektet då Sverige redan har 15 världsarv. Men det var innan hon besökte Finnskogen.
– Varje gång jag är i Finnskogen brukar jag åka till Abborrtjärnsberg och ställa mig uppe på tunet, gården ligger på en höjd, och titta ut över Norge och skogarna. Och bara andas. Det är så vackert. Det är så storslaget, säger Elfström.
Det finns över tusen finngårdar i Sverige och Norge, men få är lika välbevarade som de fyra gårdarna i Värmland.
– Här finns rökbastu och rökstuga kvar. De här är typiska byggnader för den skogsfinska kulturen. De har inte som på många andra ställen byggts om och blivit garage eller sålts som ved.
Gårdarna berättar olika historier om vardagen i skogen. Kvarntorp sticker hål på myten om att skogsfinska gårdar var fattigare än de svenska. På den stora gården finns rök- och svenskstuga, bastu, smedja och uthus. Ritamäki påminner om det nära samspelet med skogen. Ett torp utan vare sig elektricitet eller rinnande vatten och med en vandringsstig på 1,5 kilometer från närmsta väg.
I dag är gårdarna skyddade antingen som byggnadsminne eller natur- och kulturreservat. Men det finns många fler finngårdar att upptäcka i Finnskogen, både i Värmland och i Norge.
– Vi har valt några knappnålar som berättar om ett helt täcke. Man kan säga att knappnålarna blir ingången till täcket, säger Elfström.
Rökstuga och Instagram
I drygt 400 år har skogsfinnar levt sina liv i de värmländska skogarna. Ett liv i skogen, av skogen och med skogen. Det är inte bara gårdarna i Finnskogen, namnen på omkringliggande sjöar och platser som påminner om det skogsfinska arvet. Utan också de skogsfinnar som bor i Finnskogen i dag.
Jo Husmo är en av dem. Han restaurerar rökugnar där människor har värmt sig i generationer och passerar samma inristade symboler mot det onda. Han försöker förena sitt skogsfinska arv med ett klimatanpassat liv på 2000-talet.
– Mobil och sociala medier ser jag som verktyg. Lika mycket som en yxa var ett viktigt verktyg 1679. Det är de verktygen vi har i dag för att hantera vardagen. Det är egentligen inte så stor skillnad på människor då som nu. Men verktygen varierar, säger Husmo.
I dag arbetar Husmo med skogsfinskt hantverk och underhåll av finngårdar. Han flyttade tillbaka till Värmland och Finnskogen för tio år sedan. Då hade avfolkningen av landsbygden redan lämnat sina spår. Men tiderna förändras snabbt.
– Det är häftigt för det är många som flyttar hit igen. De köper gårdar här och där. Och det är alltifrån européer till gamla värmlänningar som vänder tillbaka, säger han.
Vägen till världsarv är lång
Det tog cirka tio år för Kvarkens skärgård att bli ett världsarv och cirka femton år för Sveriges senaste tillskott, Hälsingegårdarna.
– Det finns många världsarv, så ska det bli ett världsarv måste det vara unikt. Att bara nominera en liten röd stuga skulle nog vara svårt. Men vi kan berätta en unik historia om kulturmöten, migration och integration. Om att leva gott utan fossila bränslen i klimatutsatta områden, säger Birgitta Elfström.
Hon tvekar inte en sekund på Finnskogens unika berättelse.
– Det finns en "jävlar anamma" i den här berättelsen som jag tycker är viktig. Den mänskliga kreativiteten, påhittigheten och uthålligheten – det är det som är monumentet i den här berättelsen, säger hon.
Den skogsfinska uthålligheten kommer att vara en tillgång då det redan finns många kulturarv i Europa. Därför är Unesco restriktiva med att godkänna nya. Dessutom finns det en del att göra.
De fyra gårdarna ska bland annat restaureras och brandsäkras så att inte rökstugorna brinner ned, vilket hände Kvarntorps granngård i höstas. Projektet ska också samordnas med Norge som ska välja ut några av deras finngårdar. Elfström hoppas också få med Finland i projektet.
– Världsarv ska inte bara handla om slott och storslagenhet. Det finns också en storslagenhet i överlevnadskonst, säger Elfström.