Handritin heim

I isländsk politisk retorik har slagordet ”handritin heim” (ta hem manuskripten) samma slags klang som "Karjala takaisin" (ge oss Karelen tillbaka) på finska.

Det handlar om nationell stolthet. Nationens Historia. Bägge slagorden skallade högst under kalla krigets hetaste årtionden.

I år är det femtio år sedan islänningarna återsåg en del av de ovärderliga medeltida manuskript som legat deponerade i Köpenhamn sedan 1600-talet. Inför alltingsvalet i höst har den nuvarande kulturministern till mångas överraskning återuppväckt frasen "handritin heim".

Hur skulle det låta om vår kulturminister inledde en kampanj för att återfå Karelen eller bara gamla Viborg? Långsökt kantänka. Men kulturministern kunde säkert hitta goda argument för att Viborg är en omistlig del av Finlands historia och kultur.

På Island tycker också många att det är en smula långsökt att kollegan Lilja Dögg Alfreðsdóttir skulle lansera manuskripten som sitt valfläsk. Ministerns parti, Framsókn, är systerparti till finska Centern. Likt Centern kämpar det agrara Framsókn för sin överlevnad i kläm mellan nationalpopulister och traditionell höger. Men varför vill ministern ta strid med danskarna?

De medeltida manuskripten upplevs i vår tid som hörnstenen i isländsk kultur och självuppfattning. Under 1800- och 1900-talen blev de gamla pergamentbladen källa både till nationell stolthet och till högljudd nationalism.

Till skillnad från finska Kalevala som Lönnrot skrev ihop i två omgångar i romantisk anda på 1800-talet är den isländska forntida litteraturen på riktigt från forntiden. De befintliga manuskripten, som är från 1200-talet och senare, är relativt sena avskrifter av äldre original.

Det handlar dels om magnifika illuminerade böcker med klassisk litteratur och lagtexter. Dels handlar det om enstaka blad ur böcker, brev och andra fragment som ändå har stort historiskt värde.

Vem äger denna kulturskatt? Många tror att det numera är isländska staten. Enligt den missuppfattningen hade danskarna rövat manuskripten för att stötta upp sin egen spirande, skandinavistiska nationalism. Men så är saken inte.

En betydande del av manuskripten ägs av en stiftelse grundad av den isländske samlaren Árni Magnússon (latiniserat Arnas Magnaeus, på danska känd som Arne Magnusson). Faktiskt räddade Árni dem från förintelse i de fuktiga torvkojorna på Island.

Själv var Árni verksam som professor vid Köpenhamns universitet och han testamenterade samlingen till universitetet. Nu är den delad så att en del finns kvar i Köpenhamn och resten i Reykjavík.

Island hör liksom Finland till de småstater som blev självständiga efter den politiska omvälvning vi kallar första världskriget. Den första december 1918 uppstod utan större dramatik kungariket Island som var i personalunion med kungariket Danmark.

Till skillnad från många andra små nationer behövde islänningarna aldrig slåss konkret för sin frihet. Inget frihetskrig. Inget inbördeskrig. Inget vinterkrig.

Den isländska frihetskampen kom att handla mer om symboler än om politisk makt. Det handlade bland annat om att utlysa republik i juni 1944 då den isländska kungen satt som tyskarnas gisslan i det ockuperade Danmark.

Island var för sin del ockuperat av de allierade, först av britterna och senare av USA. Inte konstigt att danskarna upplevde det som en dolkstöt i ryggen. Islänningarna avsatte den gemensamma kungen med hänvisning till att kungen inte kunde sköta sitt uppdrag.

Så inledde islänningarna kampen om manuskripten. ”Handritin heim!” Långa förhandlingar. Sårade känslor på bägge sidor. Slutligen en politisk kompromiss. Ett visst antal betydande manuskript deponerades på Island.

I själva verket äger Árni Magnússons böcker sig själva. De utgör en stiftelse kallad Det Arnamagnaeanske Legat. Forskare har tillgång till materialet såväl i Reykjavík som i Köpenhamn. Två stater finansierar de anläggningar som behövs för att bevara pergamenten, underhålla dem och forska i dem.

En del av samlingen har varit utställd. Texter har blivit utgivna i flera omgångar i kritiska och mer okritiska utgåvor i tryck. Vem behöver alltså en ny kamp om dessa ömtåliga pergament?

Kanske undervisnings- och kulturministern vill avleda väljarnas intresse från de isländska barnens klena framgång i Pisaundersökningar. Vem vet.

”Vem behöver alltså en ny kamp om dessa ömtåliga pergament?”

LARS LUNDSTEN leder doktorsutbildningen vid Háskólinn á Akureyri (Akureyri universitet).