Peppade på att sjunga ”Oj Finland!” – men allsången uteblev nästan helt
In och ut, tut tut. Det var så vi skulle göra. Åka av och an till Köpenhamn och fira EM. Det blev annorlunda. Och på Helsingfors-Vanda påminns trötta fotbollssupportrar än en gång av pandemin.
På flyget från Köpenhamn till Helsingfors halsar två fans medhavd öl. Det är förstås förbjudet och drickandet undgår inte kabinpersonalen.
Flighten är alkoholfri, de flesta flyg i Europa just nu är det.
Hela incidenten med ölburkarna är bara pinsam och helt onödig.
Annars är det om möjligt ännu tystare på flyget hem än det var då vi på fredagen flög till Danmark. Ingen allsång, ingen glad och pigg supporter som väsnas. Flygkaptenen läser upp vädret som om det skulle vara vilken som helst flygning. På med säkerhetsbältet, bara.
Med sedan, med den vackra men karga finska skärgården under vingarna händer det. Någon drar igång ”Oj Finland!” och för en stund låter det som att vi är på EMcharter.
Här och där i flygplanet viskas det om ljusglimtar och skojiga stunder som man upplevt tidigare med fotbollslandslaget, men mest är det mörka förtvivlade minnen och i huvudsak en såndär inbyggd skit samma-attityd som beskrivs. Jag känner igen mig själv i alla orden och överraskas än en gång av att det i en människas DNA ändå finns uppenbart mycket mera. Tankarna, mina och många medresenärers, går till de långa minuterna på Parken dagen innan, de mest känslosamma under den korta resan.
Den där enorma matchtröjan som bars fram av funktionärerna medan högtalarna rullade fram den officiella EM-låten med Bono och
The Edge och Finlands flagga som vajade högt i taket ovanför supportrarna, stor och vacker, på samma sätt som den ursnygga Dannebrogen. På jättelika plakat fanns texten UEFA, det är fotbollens Europeiska takorganisation och arrangören av denna cirkus, men det var ljustavlan i ena hörnet av stadion som kändes mest utomjordisk: Danmark– Finland.
Eriksen självklart samtalsämne
En människas kämpande, Christian Eriksens lagkamrater, Huuhkajats reaktioner, framförallt läkarnas och övriga vårdpersonalens livräddande agerande – även allt detta diskuteras på flyget och antagligen överallt i världen där fotbollen är stor. Och den är stor, kanske störst av allt, men ändå bara en sport. Det bara är så att åtminstone just nu kommer finländska EMentrén i skuggan av det skedda. Ei voi mitään, som finnen säger. Inget att göra.
Har upplevt Kastrup minst tio gånger tidigare och aldrig så öde som på söndagsförmiddagen. Det är som att ha vandrat in i en kuslig film av Stephen King. Det är knappt någon i barerna som äter frukost eller dricker öl. Allt är inte fotbollens fel, det finns andra skäl, men folk vet. Det som ändå är där vet vad som hände på lördagen.
Jag talar en stund med en 60-årig dansk vakt i säkerhetskontrollen. Väskan åker in i röntgenmaskinen och en stund senare ger han den tillbaka till mig. Han lägger märke till halsduken. Den står det Suomi på. Halsduken är blå och vit.
– Var du på matchen i går? Tyvärr var det en skitmatch, säger han.
Rösten är klart besviken, blicken ledsen.
– Danmarks EM är över. Vi kommer inte att resa oss, mentalt är det kört. Nu håller vi på Finland. I alla fall jag gör det.
Jag säger till honom att jag håller med, att allt var så otroligt trist och fel. Att det är bara fotboll. Att det kommer nya turneringar. Det är sådant man säger, menar även, men nog känns det ihåligt. Det låter ihåligt.
– Dessutom, säger jag till slut, har det ändå varit några trevliga dagar i Köpenhamn. Hej så länge, jag kommer tillbaka.
– Ha det gott och må tjockt!, säger mannen.
På Helsingfors-Vanda fortsätter kriget mot coronan. Intyg om avklarade test ska visas upp. Många väljer att ta ett nytt test. Legitimation granskas och när det gjorts vid två–tre olika tillfällen inom loppet av tio minuter följer passkontroll. En imponerande del av flygplatsen har byggts om och ser nu ut som ett fältsjukhus. Det är en massa människor i vit skyddsutrustning. Frågor som ställs och svar som förtydligas. Också droghundar och gränsbevakningen är synligt på plats. Vi mumlar i våra munskydd och den talrika vårdpersonalen mumlar i sina.
Som sagt, detta är ett märkligt fotbolls-EM.