Mari Jungstedt tar fortfarande inget för givet
Efter en tur till Malaga återvänder Mari Jungstedt till Gotland för ännu ett svårt fall och ännu mer privatlivstrassel för poliserna Anders Knutas och Karin Jacobsson.
Poliskollegorna och kärleksparet har fått mycket att grubbla över. De har precis fått reda på att de väntar barn – samtidigt försvinner två pojkar under en cykeltur och en intensiv kamp mot klockan tar vid för att hitta dem vid liv.
Så börjar Där den sista lampan lyser – den sextonde boken i Mari Jungstedts serie om Gotlandspoliserna.
– Det känns ju helt obegripligt att det har blivit så här många böcker. När jag debuterade tänkte jag inte alls framåt och det har jag inte gjort sedan dess heller. Jag har tagit det bok för bok och har aldrig någon plan, säger Mari Jungstedt.
Outsinlig inspirationskälla
Någon utstakad väg för böckerna finns inte, och hon letar heller aldrig aktivt efter idéer. Inspirationen kommer när hon snubblar över ”fragment” som sätter i gång skrivarlusten. Vad det var som initierade den nya boken vill hon inte berätta om av rädsla för att avslöja för mycket av handlingen, förklarar hon.
– Men ett delfragment är själva titeln. Det var någon som berättade för mig om någon som bor så ödsligt att hon bor där den sista lampan lyser. Det sade bara klick i mig i samma sekund. Jag kom att tänka på en gård som ligger längst ut på Gotlands tungspets, verkligen där sista lampan lyser. Den här gården blev ett nav i handlingen, säger Jungstedt.
Att Gotland fortfarande kan inspirera till nya mordhistorier gör henne själv förvånad.
– Jag blir ständigt överraskad av den här ön och alla spännande historier som den bär på. Jag tycker att det är fascinerande att ön är en så outsinlig källa till inspiration, säger hon.
”Knäpp i huvudet”
Huvudpersonerna har funnits med henne så länge att hon nästan har börjat tro att de finns på riktigt.
– När jag är ute och går känns det som att jag ska träffa på Knutas vid nästa hörn och när jag är på Mellangatan så tittar jag alltid upp mot Karins lägenhet och tänker att hon sitter där inne. Det där gör att det blir spännande för mig också. Jag engagerar mig verkligen i deras bryderier för jag vet ju själv inte hur det ska gå. Man är ju lite knäpp i huvudet som författare.
I den nya boken kretsar mycket av bryderierna kring graviditeten. Ska de verkligen ha barn nu, trots att de befinner sig på så olika plats i livet?
– Han är 64 och har sett fram emot att åka till landet och små resor till Paris. Att hålla på med snoriga ungar, läxläsning och pubertetsproblem har han inte alls sett framför sig, säger Jungstedt.
Nästa bok utspelas dock inte på Gotland, förklarar hon. I stället planerar Jungstedt att återvända till sin Malagasvit och sin nya hjältinna Lisa Hagel. Meningen är att hon ska växla varannan bok mellan Gotland och Malaga i fortsättningen.
Stämdes av exet
Jungstedt har också skrivit två böcker som utspelas på Gran Canaria. Den första skrev hon 2015 tillsammans med den norske författaren och dåvarande pojkvännen Ruben Eliassen. Denne har sedan dess stämt henne och anklagar Jungstedt för att ha plankat hans manus till uppföljaren.
– Den tvisten är pågående så det där kan jag tyvärr inte kommentera. Det är tråkigt, obegripligt och sorgligt, men det finns inget jag kan säga om det tyvärr. Just nu händer ingenting med det där, säger Mari Jungstedt.
När Mari Jungstedt debuterade 2003 låg författare som Liza Marklund och Johanne Hildebrandt på bästsäljarlistorna. Då trodde hon att hon hade missat den svenska deckarboomen och att folk inte skulle vara så intresserade. Ett 20tal böcker och miljontals sålda exemplar senare kan hon konstatera att så inte var fallet.
Springer fram till läsare
Men Jungstedt tar fortfarande inget för givet – varken inspirationen och det egna skrivandet eller läsarnas intresse.
– När jag ser någon läsa någon av mina böcker blir jag fortfarande jätteglad och springer fram och frågar om de vill ha den signerad. Folk kan ju bli lite överraskade om de ligger där på badstranden och jag rusar fram, säger hon och skrattar.
Hur länge hon ska fortsätta vet hon inte, förutom att hon tänker skriva så länge det känns roligt.
– Jag ser inget slut. Det kan bli en bok till och det kan bli tjugo böcker till i den här serien, jag har ingen aning.
❞ När jag ser någon läsa någon av mina böcker blir jag fortfarande jätteglad och springer fram och frågar om de vill ha den signerad. Folk kan ju bli lite överraskade om de ligger där på badstranden och jag rusar fram.