I Svenskfinland regerar SFP – nedgång för De Gröna i städerna
De svenskspråkiga väljarna är trogna SFP. Det visar också detta val enligt Mikko Majander, samhällsanalytiker på tankesmedjan Magma. Tillbakagången i Sibbo är ändå att se som ett varningstecken. Trots att Sannfinländarna växte i Österbotten anser han att man inte kan tala om ett genombrott.
– Svenska folkpartiets roll i Finlands politik baserar sig på att SFP:s bas är så stabil.
Det säger Mikko Majander, docent i politisk historia vid Helsingfors universitet och samhällsanalytiker vid tankesmedjan Magma.
Den här basen förändrades inte heller i detta val, där partiet på riksnivå landade på ett väljarstöd på 5 procent, mot 4,9 i det förra kommunalvalet.
Traditionellt har det gått bättre för SFP i kommunalval än i riksdagsval, vilket enligt honom beror på att språkets betydelse för väljarna är mer konkret på lokal nivå. Även det låga valdeltagandet gynnade SFP med sina trogna och aktiva väljare, menar Majander.
Speciellt i Österbotten har Sannfinländarna försökt profilera sig på svenskt håll. Partiet tar mandat i Karleby, Vasa, Korsholm, Jakobstad, Kronoby och Kaskö. Men ser man till att Korsholm var tänkt att vara partiets starka kommun och Sannfinländarna där fick två mandat, anser Majander att man inte kan tala om ett genombrott i Österbotten.
Kristdemokraterna växte i Svenskösterbotten i enbart Larsmo och Pedersöre, men gick där starkt framåt.
– SFP:s roll är ohotad, konkluderar Majander om Österbotten.
Pendlingsorter med inflyttning
I Helsingfors växte SFP med 0,7 procentenheter.
– Det känns säkert bra, det är inte en lätt stad, säger Majander.
Partiet har satsat i huvudstaden, men han tror också att det nu kan ha funnits mer plats för SFP. Det förra valet var ett mer tillspetsat borgmästarval, där Samlingspartiets Jan Vapaavuori blev röstkung på den borgerliga sidan. De Gröna igen har enligt Majander rört sig mer vänsterut under Maria Ohisalos ledning, vilket kan ha fått en del som tidigare kunnat tänka sig De Gröna att välja SFP i stället.
Däremot borde SFP i Nyland vara oroat över tillbakagången i Sibbo och Borgå, anser han. I båda kommunerna är SFP störst, men förlorade tre respektive ett mandat.
Majander ser Sibbo och Borgå som exempel på kommuner på pendlingsavstånd från huvudstaden, med inflyttning och där det kan vara svårt för SFP att behålla sin ställning.
Västerut från Helsingfors finns å andra sidan Kyrkslätt där SFP fick flest röster av alla partier.
I många kommuner i Västnyland är SFP ohotat störst, medan det enligt Majander är svårt att entydigt säga om nedgången i Lovisa berodde på avhoppet till Samlingspartiet.
Valresultatet i Åboland beskriver Majander som mycket stabilt ur SFP:s synvinkel.
Smekmånaden över
Ser man till landet i stort är Samlingspartiet störst, men Mikko Majander tycker inte att partiet med mindre än en procentenhets ökningar har gjort det "kanonval" som det kanske framställts som. Det handlar om mindre än en procentenhet och det i ett val med mycket lågt valdeltagande.
En sak är ändå enligt honom klar: Samlingspartiets plats som största oppositionsparti är oomstridd.
– Det mest centrala är att de är så överlägsna speciellt gentemot Sannfinländarna. Det är ingen tvekan nu vilket parti som är den främsta utmanaren för regeringskoalitionen.
SDP tappar hela 240 mandat och gör ett historiskt dåligt val. Majander anser ändå nedgången inte är särskilt dramatisk med tanke på att det handlar om ett statsministerparti.
Förväntningarna har enligt honom varit väl högt uppställda, och SDP har inte varit tillräckligt bra på att hantera att smekmånaden – eller året – för Sanna Marin är över.
Enligt Majander kan SDP vara det parti som förlorade mest på att valet flyttades från april till juni.
Idealism och realism
Majander ser De Grönas nedgång som mer dramatisk, –1,9 procentenheter på riksnivå men hela –4,3 procentenheter i exempelvis Helsingfors. Det är olycksbådande med tanke på att väljare i de stora städerna borde tilltalas av ett parti som vill stå för framtidsperspektiv och högutbildning.
Även här kan regeringsmedverkan spela in, tror Majander. Han talar om en krock mellan idealism och realism. Inrikesministerns roll, bland annat i fråga om kontrollpolitik, går exempelvis inte alltid ihop med gröna väljares syn.
Och så den politiska profileringen. När Ville Niinistö var partiordförande, fram till 2017, kunde partiet – liksom SFP – vara allt från mycket vänster till mycket höger, menar Majander. Nu är De Gröna mer vänsterorienterat.
– Borgerliga liberala kunde tidigare lättare tänka sig att rösta på De Gröna än under Ohisalo. Tröskeln att göra det i dag är större i de stora städerna.
Sannfinländarna ökade med 5,6 procent på riksnivå. Det är ett bra resultat, men enligt Mikko Majander är det skäl att minnas att man då jämför med partiets svaga framgång i det förra kommunalvalet. Sannfinländarna misslyckades i att slå Centern och bli det ledande oppositionspartiet, men det här valet kan också ses som ett steg på vägen.
– De har byggt upp närvaro i kommunerna. De är på plats och ett centralt tema i deras strategi har varit att bygga en bas mot nästa riksdagsval.
Framflyttat val
En klar förlorare är det låga valdeltagandet, 55,1 procent. Det oroar Mikko Majander, även om han betonar att det har sjunkit redan en längre tid.
Han frågar sig hur det ska gå att engagera folk i en landskapsreform och hur den lokala demokratin ska utvecklas då intresset är så lågt.
Tröst ger att deltagandet i det senaste riksdagsvalet – som han ser som den främsta institutionen för representativ demokrati – ändå ökade något.
Dessutom menar han att pandemin och att kommunalvalet ordnades i semestertider sannolikt också hade en inverkan.