Folkhälsovetenskap, pandemi och infodemi

Under pandemin har folkhälsoexperter från Institutet för hälsa och välfärd samt de övriga nordiska ländernas folkhälsomyndigheter synts och hörts flera gånger om dagen i våra medier. Samtidigt som olika lärosäten som företräder folkhälsovetenskap har sett ett ökat intresse för utbildningarna och den vetenskapliga disciplinen. Som folkhälsovetare både till utbildningen och i hjärtat är detta uppsving glädjande.

Folkhälsovetenskap utgår från grupper och samhällen i stället för enskilda individer. Det handlar alltså om befolkningens hälsoutveckling på samhällsnivå, inte om enskilda personers unika erfarenheter eller omständigheter. Utgångsläget är också det komplexa – att flera faktorer är orsaken till hälsa eller ohälsa och att vi därmed behöver se till helhetsbilden och inte stirra oss blinda på enskilda faktorer lösryckta ur sina sammanhang. Enbart D-vitamin är till exempel sällan lösningen på ett hälsoproblem, samtidigt som de sociala omständigheterna är viktiga att beakta när man diskuterar folkhälsan. Typiska folkhälsofrågor behandlar exempelvis jämlik tillgång till service, skydd och stöd, eller den förväntade livslängden och hur den kan skilja mycket mellan grupper beroende på utbildningsnivå eller var någonstans i landet eller kommunen man bor.

Genom pandemiläget har kärnan i folkhälsovetenskap synliggjorts för många. Att vi har ett globalt utbrett virus – som tog oss alla på sängen, skapade ständiga rubriker i medierna och som tyvärr krävt många människoliv – har också lett till att folkhälsoexperter blivit kända för allmänheten och att vikten av koordinerade samhällsinsatser för att rädda liv och hälsa blivit tydlig.

Men pandemin har även lett till en infodemi. Dess framfart världen över har nämligen inte bara orsakat en masspridning av ett dödligt virus, utan också en masspridning av spekulationer, rykten, konspirationsteorier och annan felaktig information om viruset. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar denna infodemi lika stor fara för befolkningens hälsa som viruset i sig. Själva fenomenet är förstås betydligt äldre än covid-19, men med hjälp av sociala medier kan nu rykten och falsk information sprida sig snabbt och okontrollerat. Denna infodemi försvårar också insatser för att hindra smittspridningen.

Är förtroendet för vetenskapen och folkhälsoexperterna hotat? I infodemin vi nu lever i är det lätt för enskilda personer att hitta källor som stöder de egna övertygelserna – även om de är felaktiga – varpå de förstärks och en negativ spiral är igångsatt. Många verkar tro sig ha mer kunskap än folkhälsoexperterna. Det är viktigt att hålla i åtanke att vi i många lägen tenderar att överskatta vår egen kunnighet, så också i detta sammanhang.

Vi bör vara ödmjuka och lyssna till den samlade expertisen och evidensen, inte till enskilda studier eller personliga övertygelser. Varken personliga erfarenheter eller enstaka studier är evidens och ligger därmed inte till grund för hälsopolitiska beslut eller folkhälsovetenskapliga insatser.

”Vi bör vara ödmjuka och lyssna till den samlade expertisen och evidensen, inte till enskilda studier eller personliga övertygelser.”

ANNA K. FORSMAN är akademilektor i hälsovetenskaper vid Åbo Akademi