Snart 300 år sedan freden i Nystad

FINLAND Fredsförhandlingarna i Nystad mellan Sverige och Ryssland inleddes våren 1721 och freden slöts den 30 augusti. Därmed var stora nordiska kriget över liksom även den ryska ockupationen av Finland, vanligen kallad stora ofreden. Nystadsfreden var ett hårt bakslag för Sverige som till Ryssland måste avträda Kexholms län och delar av Viborgs län samt Ingermanland, Estland och Livland.

Stora nordiska kriget började 1700 och stod mellan Sverige och dess motståndare Ryssland, Danmark och Sachsen-Polen. År 1706 hade Sverige besegrat alla fiender utom Ryssland. Den svenska kungen Karl XII började 1707 ett fälttåg mot Ryssland, men den svenska armén led ett stort nederlag mot Peter den stores ryska armé vid Poltava i Ukraina sommaren 1709. I den efterföljande kapitulationen vid Perevolotjna togs nästan hela den svenska armén tillfånga och fördes till Ryssland i fångenskap.

Karl XII och cirka 1 300 man lyckades undkomma och sökte sig vidare till Turkiet. Här stannade den svenska kungen fram till slutet av 1714. Sveriges två andra fiender, Danmark och SachsenPolen, återinträdde i kriget hösten 1709. Karl XII var emellertid obenägen att sluta fred. Kriget fortsatte och Peter den store beslutade att erövra Finland. Anfallet inleddes 1713 och i slutet av 1714 var hela Finland upp till Uleåborg ockuperat.

Kriget och ockupationen hade stora följder för Finland. Ett stort antal finländska soldater fick sätt livet till eller togs tillfånga, enligt vissa beräkningar över 40 000 man. Under stora ofreden utsattes civilbefolkningen för stora umbäranden. Den ryska armén tillgrep den brända jordens taktik i Österbotten 1714 och detta landskap fick lida hårt genom att ett stort antal människor togs tillfånga och fördes till Ryssland eller misshandlades och mördades. Dessutom förstördes eller brändes byggnader på ett stort antal gårdar såväl på landsbygden som i städerna.

Ryska härjningar förekom även i andra delar av Finland, men var inte alls lika svåra och våldsamma som i Österbotten. Från alla landskap inklusive Åland fördes civilpersoner som slavar till Ryssland och över 2 000 finska män uttogs i rysk krigstjänst 1720. Till den västra riksdelen, Sverige, flydde upp till 30 000 finländare. Många av dem som togs tillfånga, såväl civila som soldater, och en del av dem som hade begett sig på flykt återvände aldrig till Finland.

En konsekvens av att många civila inte återvände efter fredsslutet var att många hemman stod tomma, framför allt i Österbotten, och det blev möjligt för nytt folk att flytta in på gårdarna. Finskspråkiga familjer sökte sig till gårdar i svenskspråkiga trakter i Österbotten, vilket medförde att bland annat Pedersöre, Vörå och Nykarleby socknar fick en stor finskspråkig minoritetsbefolkning efter stora ofreden.

Förlusten av de sydöstra delarna av Finland och framför allt staden Viborg var ett hårt slag. Den kanske största följden för Finland var att Peter den store beslutade att bygga en ny huvudstad, S:t Petersburg, 1703, året efter att Ingermanland hade erövrats av ryska trupper. Finlands närhet till Petersburg har under kristider setts av Ryssland som ett hot och har negativt påverkat de finsk-ryska förhållandena. Stadens närhet har emellertid inte haft enbart negativa konsekvenser. För ett stort antal finländare erbjöd staden under framför allt 1800-talet utkomstmöjligheter i form av arbetstillfällen, handel och affärsverksamhet. Under vissa tider bodde så många finländare i Petersburg att de motsvarade invånarantalet i de största städerna i Finland.

Återuppbyggandet av det krigshärjade Finland tog många år i anspråk och då man på 1730-talet började komma över stora ofredens vedermödor fördes Sverige in i ett nytt krig med Ryssland 1741 och Finland blev igen ockuperat (lilla ofreden). Kriget avslutades med freden i Åbo 1743.