Valet sätter spår i rikspolitiken – och spökar garanterat 2023
Sannfinländarna flyttar fram positionerna inför kommande riksdagsval
Sannfinländarna fick hundratals nya ledamöter i söndagens kommunalval. Det påverkar även rikspolitiken. Partiet står stadigt i startgroparna inför nästa riksdagsval.
Även om Centern och SDP försökt motverka att låta kommunalvalet handla om riksfrågor, påverkar valresultatet i flera frågor. En är att Petteri Orpo (Saml) har ryggen fri som tydlig valvinnare och har medvind att återta positionen som det huvudsakliga oppositionspartiet.
– Det mest centrala är att de är så överlägsna speciellt gentemot Sannfinländarna. Det är ingen tvekan nu vilket parti som är den främsta utmanaren för regeringskoalitionen, säger samhällsanalytiker Mikko Majander.
En annan är Sannfinländarnas fotarbete. Den coronafred som präglat en stor del av Sanna Marins ordförandeperiod verkar vara över, och De Gröna kommer att kämpa för sina positioner i städerna.
Jaja, det må vara ett kommunalval. Men Petteri Orpos (Saml) befästa position, att Centern parerade ett fritt fall, att De Gröna smalt in i tapeten och att ”Marin-effekten” uteblev har en betydelse. Det har också Sannfinländarnas allt bredare partibygge, med djupare startgropar inför riksdagsvalet 2023.
De Gröna är ingen nyutsprungen ros. De är en maktfaktor. Och har varit det redan en längre tid i Helsingfors. En maktfaktor kan alltid få stryk.
Varken partiordföranden Maria Ohisalo (Gröna) eller borgmästarkandidaten Anni Sinnemäki trodde att förundersökningen om Sinnemäkis eventuella tio år gamla jäv hade någon betydelse för valet – och sannolikt hade det inte heller det.
Det som däremot har en betydelse är att De Gröna inte längre är alternativa, utan står för stora frågor i städerna som är omstridda. Helsingfors är ett talande exempel, eftersom både kostnaderna för Kronbroarna och för byggandet på Malms flygplats, strid om trafiklösningar och stadsalléer och många andra frågor engagerat invånarna under flera års tid. På slutsträckan verkade Vänsterförbundet – som Sinnemäki själv konstaterar – profitera mer på striden om skolpengarna.
Frågor som verkar avlägsna i lokala sammanhang – som debatt om politiska utnämningar – gör också småningom att även nya partier, i väljarnas sinnebilder, införlivas bland de gamla.
Då kan man inte samtidigt vara kaxig.
Sic transit gloria mundi – det gäller alla. Framtiden blir därför intressant då Jussi Halla-aho (Sannf) nu är inne i det partibygge som sker nerifrån upp. När han valdes till partiledare 2017 gav han en känga till företrädaren Timo Soini för att ha lett ett persondrivet parti. Halla-aho ville puffa ett partibygge som inte är beroende av en person. Även om också han själv är en röstmagnet har han ägnat hösten åt att åka runt i landet och muta in åkrar och plättar. Flera hundra nya kommunala beslutsfattare står nu pålade i marken.
Någon enorm skräll blev det visserligen inte. En orsak kan vara att kommunalvalet i mindre kommuner alltjämt kretsar kring personer, och de luttrade Centerkandidaternas seghet är större än vad allmänna opinionsmätningar visade.
En annan orsak är valdeltagandet, som brukar vara till nackdel för Sannfinländarna då det är lågt. Nu blev det rentav uselt. Men sammantaget kan man säga att de startgropar som grävts inför 2023 är stora på hela högerkanten.
I alla de kommuner där Sannfinländarna vuxit gäller dock samma regel som för alla andra. Man ska kunna förvalta, och ingen gör det ensam. I en kommun finns varken regering eller opposition, utan varje fråga behöver majoriteter, samarbete och kompromisser. Blir man rentav en maktfaktor kan man som sagt inte vara kaxig. Det är upp till bevis.
Samlingspartiets popularitet har gått i vågor i opinionsmätningarna, och frågetecken har funnits kring hur bra grepp Petteri Orpo haft om oppositionspolitiken. Det har också spekulerats kring när vice ordförande Elina Valtonen utmanar, alternativt Antti Häkkänen. För Samlingspartiet blev resultatet nu optimalt: Den populära Valtonen spelade personligen en stor roll i framgången i Helsingfors, medan Petteri Orpo har ryggen fri som valvinnare och kan fortsätta mot nästa riksdagsval om han själv så vill. Och spåren efter Kirsi Pihas avhopp blåser igen: Om Samlingspartiets är splittrat i Helsingfors så får den traditionella högerfalangen en riksdagsledamot i suppleanten Atte Kaleva ifall Juhana Vartiainen blir borgmästare. Det verkar alltså säkrat på olika flanker, och säkert en lättnad inför 2023.
Centerns Annika Saarikko (C) har under hela valvåren, och ännu på valkvällen, febrilt motat Samlingspartiets och Sannfinländarnas vilja att göra kommunalvalet till en riksfråga eller en opinionsmätning om regeringen. Det är förståeligt, och förstås sant, då kommunernas fullmäktige de facto inte sysslar med rikspolitik.
Men håller hon den linjen framöver? Nu då Saarikko till sin lättnad hållit Centern som tredje störst, och trots en förlust undvikit fritt fall, kan man fråga sig om det inte syns i regeringen. Och om det inte påverkar Saarikko själv, vad hon än säger. Det är ju inte länge sedan hela statsledningen hölls gisslan under budgetramförhandlingen. Centern vill vara ett av regeringens huvudpartier. Men effekten kan också vara att det blir lugnare. Samtidigt kämpar dock De Gröna mot att smälta in i tapeten. Och Sanna Marin (SDP) har fått uppleva den vanliga, hårda snålblåsten i valtider då effekten av coronafreden avtagit.
SFP har på nytt klarat sig mest stabilt av regeringspartierna och brukar heller inte ta så stora törnar – men ser man mer lokalt finns där områden som är under lupp. Ett sådant intressant område är Östnyland, där SFP, som samhällsanalytiker Mikko Majander på Magma konstaterar, tappat mandat i Sibbo, Borgå och Lovisa. SFP tappade en riksdagsledamot i Östnyland i senaste riksdagsval 2019, bland annat för att rösterna fördelades mellan Mikaela Nylander och Otto Andersson, medan valmagneter i västra och mellersta Nyland drog det längre strået. Även nu var både Nylander och Andersson de största namnen.
Det lokala ger alltså långvarig spänning – ända fram till 2023.
Någon enorm skräll blev det visserligen inte. En orsak kan vara att kommunalvalet i mindre kommuner alltjämt kretsar kring personer, och de luttrade Centerkandidaternas seghet är större än vad allmänna opinionsmätningar visade.