Den största ojämlikheten i vården består
I femton år har politikerna försökt lösa problemen med att vården fördelas ojämlikt samtidigt som kostnaderna stiger – och misslyckats. Nu finns en lösning, men inte på alla ojämlikhetsproblem.
Det långa och mödosamma arbetet med att stöpa om vårdens strukturer har pågått nästan hela 2000-talet. Det har funnits olika modeller börjande med att försöka få kommunerna att bli större och färre till regeringen Sipiläs landskaps- och valfrihetsmodell. Alla försök har hittills stupat, de två senaste för att de har stått i konflikt med grundlagen. Valfrihetsmodellens problem handlade om att det inte fanns garantier för att vården skulle fungera också i undantagssituationer, som till exempel om ett vårdföretag drar sig ur eller går i konkurs. Det här för att man ville jämställa de offentliga och privata vårdproducenterna.
Den modell som den sittande regeringen har presenterat har nu behandlats av både grundlagsutskottet och social- och hälsovårdsutskottet i riksdagen. Vissa ändringar har gjorts och på tisdag kom hela paketet till plenum. Nästa vecka kommer riksdagen troligen att godkänna vårdreformen, med regeringspartiernas röster.
Vården måste organiseras om. Trots att vi i dag har färre kommuner än i början av 2000-talet så är de 293 på fastlandet. Många kommuner är små och har stora ekonomiska problem. De blir inte mindre när unga och arbetsföra flyttar bort och de äldre och sjuka stannar kvar.
Under en lång tid har primärvården släpat efter, delvis för att den specialiserade vården har slukat allt mer resurser. Det har inte funnits, eller satsats, pengar på primärvården och notan till sjukvårdsdistriktet eller samkommunen som står för den specialiserade vården måste alltid betalas. Det har lett till att hälsoproblem som kunde åtgärdas enklare och billigare i ett tidigt skede, senare har krävt en dyrare vård.
Den vårdmodell som nu faktiskt ser ut att bli av är en avskalad modell. Man har utnyttjat de två utlåtanden som grundlagsutskottet har skrivit för tidigare modeller för att undvika samma problem. Till det som tidigare kallades landskap, sedan välfärdsområden, men nu föreslås heta välfärdsregioner överförs nu "enbart" social- och hälsovården och räddningstjänsten.
Varken den här eller tidigare regeringar har vågat röra den viktigaste faktorn som skapar ojämlikhet i vården. Alla vi som har ett arbete och någon form av företagshälsovård lever i en helt annan värld än de som är hänvisade till den offentliga vården. Det finns givetvis skillnader mellan olika företag och hur omfattande vård de erbjuder sina anställda. Men oftast använder man tjänster som köps av de privata vårdföretagen. FPA betalar en viss ersättning, men det finns ett kostnadstak.
Att rucka på det här systemet, som många tycker fungerar bra, skulle skapa oro bland både arbetsgivare och arbetstagare. Ändå kommer man inte ifrån att det är en grund för ojämlikhet.
De som är hänvisade till den offentliga vården är barn, arbetsoförmögna, arbetslösa och pensionärer.
Det har blivit vanligare att folk tar en privat sjukförsäkring, ofta för sina barn men i allt högre grad också för sig själva. Det är möjligt bara med rätt goda inkomster och det ökar naturligtvis skillnaderna mellan människor.
En av idéerna med vårdreformen är att social- och hälsovården ska integreras, likaså primärvården med den specialiserade vården. Människor ska inte behöva vända sig till flera instanser utan det ska förhoppningsvis räcka med en.
Nyland får en särlösning med flera regioner och Helsingfors, som fortsätter ansvara för vården i huvudstaden. Det innebär att integrationen inte genomförs här på samma sätt, särskilt inte i Helsingfors. Särlösningen har sina goda sidor, för om hela Nyland hade utgjort en enda region skulle den ha blivit väldigt stor, men det finns alltså även nackdelar.
Också finansieringsmodellen har kritiserats. Den utgår från regionens sjuklighet – fler sjuka ger mer pengar. Det fick kritik av till exempel SFP, som krävde att regioner med friskare befolkning inte ska bestraffas.
Principerna har förändrats, bland annat så att en befolkningsökning också ger mer pengar.
Den här modellen är säkert inte perfekt. Det vore ändå viktigt att reformen nu godkänns, den kan förbättras efter hand. Men låt oss slippa att den helt rivs upp efter nästa val. Det gagnar ingen.
HBL Det händer att jag läser nyheter på finska både i tidningar och på nätet. Då känner jag en viss sorg över att så mycket saknas i HBL. Samma sorg finns över att den finlandssvenska orienteringen och huvudstadsregionen är så eftersatta i min tidning.
HBL:s nya chefredaktör Erja Yläjärvi markerade i sin första krönika att tidningen ska vara läsvärd. För henne betydde det att satsa på svenskan och huvudstaden. Men också att HBL ska vara en liberal samhällsdebattör, fungera som en bra bok. Och överraska.
Tar jag chefredaktören på allvar behöver HBL förändras.
Jag tycker att chefredaktören, redaktionen, vd Anna Hellerstedt och styrelsen för ägarbolaget KSF Media behöver sluta blunda för HBL:s stora ”utmaningar”.
Den första utmaningen är att HBL:s upplaga har rasat sedan 2010-talet. År 2011 var papperstidningens upplaga nästan 47 000 exemplar. År 2019 hade papperstidningens upplaga sjunkit till cirka 29 500 exemplar, enligt ett reportage i tidningen.
Den andra utmaningen är nätversionen, HBL.fi. Det mesta som finns på nätet i dag, finns i papperstidningen i morgon. Den blir, hårdraget, en print från nätet. Gamla nyheter med andra ord.
Den tredje utmaningen är att HBL inte vill se vad nätet är jämfört med en klassisk tidning.
På nätet kan information snabbt uppdateras, det är ett nätbaserat uppslagsverk, en underhållningskanal i vid bemärkelse. Och en genomkommersialiserad produkt, något som pappers-HBL aldrig kan uppnå.
Den fjärde utmaningen är att HBL har glömt den gamla sanningen att en tidning borde ge analys och bakgrund. Jo, det finns undantag, till och med lysande undantag i HBL. Men alldeles för ofta reportage som är skrivna enligt receptet ”skriv rent anteckningarna”. Eller notiser som förkortat återger information från myndigheter, företag, andra medier.
HBL kunde kompensera genom avdelningsredaktioner för Svenskfinland och för huvudstadsregionen. Chefredaktör Yläjärvis recept är att ”satsa mera” och ”hitta det intressanta”. Så vagt borde inte en garvad journalist uttrycka sig.
Jag föreslår att HBL med sin nya chefredaktör gör en ordentlig läsarundersökning, ett projekt för att skapa en finlandssvensk medieportal, med HBL:s ägare KSF Media som drivande motor, en separat nätredaktion, papperstidningsredaktion, och en redaktion som kan anpassa och skriva om nyheter för olika kanaler.
Ta rättvist betalt av prenumeranterna för vad de får. Den som vill ha en papperstidning ska få det som bara finns i den. Den som vill betala för nyheter på nätet ska få annat än det som är gratis. Och den som vill läsa HBL.fi gratis får just det man får på nätet.
För mig som varit yrkesjournalist sedan 1975 har det här skeendet varit smärtsamt. Jag hoppas på en debatt om innehållet i tidningen.
Det jag inte hoppas på är att eventuella förändringar bara ska gälla utseendet. Därför oroades jag över att ledaren i tysthet flyttades till debattsidan medan utrymmet och innehållet på debattsidan inte verkar ha förändrats alls.
SVAR: Hufvudstadsbladet – som många andra tidningar i Finland och världen – har upplevt många svåra år på 2000-talet. Det är ingen hemlighet.
Som chefredaktör håller jag helt med om att vi på redaktionen snabbt måste hitta vår väg framåt, på ett journalistiskt trovärdigt sätt. På klarspråk betyder det här bättre kvalitet, mera egen journalistik – med de resurser vi har. Sedan är det våra läsare som ska bedöma om vi lyckas eller inte.
Det uppmuntrande i det hela är att det redan finns gott om exempel på många håll i Norden, på många tidningar som efter svåra år har lyckats växa.
På 1990-talet och till och med i början av 2000-talet var tidningsprenumerationer i finländska hem en självklarhet. Det är det inte längre och det gör att innehållet måste vara stabilt, förutsägbart och framåtriktat. Annars riskerar vi att förlora läsare.
Till hösten har vi redan planerat in en ny läsarundersökning. Hufvudstadsbladet kan och ska inte vara allt för alla, vi måste satsa på det våra läsare och svensk- och tvåspråkiga vill ha.
Utmaningen är förstås att läsare inte är en homogen grupp, önskemålen om vårt innehåll varierar. När det gäller papperstidningen, vill många läsare ha en allmän översikt av det som har hänt, medan andra vill se mera sådant som inte finns någon annanstans. Utmaningen är att hitta en bra balans.
Jag har redan tidigare skrivit att vi – även digitalt – ska satsa mer på huvudstadsregionen och Svenskfinland, men också ha bra samhällsbevakning, debatt och kultur. Vi ska inte heller glömma bort näringsliv eller sport. Ett allmänt nyhetsflöde får man på annat håll även om vi naturligtvis ska bevaka stora nyhetshändelser som regeringskriser eller corona.
På HBL uppskattar vi läsarfeedback, vi vill ha en öppen debattkultur, inte bara kring nyhetsteman, utan också kring vår egen journalistik.