Två små tallar
”Tidigare när jag gjorde hushållsbudgetar räknade jag ut kostnaderna utifrån ”normala” månader, det vill säga månader utan extra eller oförutsedda utgifter. Kruxet var bara det att dessa normala månader aldrig kom.”
MIRJAM KALLAND är professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet
Det har uppenbarligen gått en tid sedan jag rensade ogräs i mitt jordgubbsland. Landet är ca tre meter långt och består av två rader med jordgubbar. Det borde inte vara orimligt att klara av. Men bland jordgubbarna och allt ogräs växte också två små tallar. Jag skämdes lite när jag ryckte upp dem. Tallarna överskred min toleransnivå den här gången, men det händer att jag är blöthjärtad då det gäller att rycka upp prästkragar som blommar bland jordgubbar eller persilja. Ogräs är förstås en metafysisk fråga. Om något finns där det inte borde vara, är det ogräs, men finns det på sin normala växtplats är det fint. På något sätt fick det mig att fundera på vad som är normalt, även om också ogräs måste räknas som tillhörande normen när det gäller trädgårdar.
Tidigare när jag gjorde hushållsbudgetar räknade jag ut kostnaderna utifrån ”normala” månader, det vill säga månader utan extra eller oförutsedda utgifter. Kruxet var bara det att dessa normala månader aldrig kom. Det var alltid jul, påsk, midsommar eller födelsedagar, det var tvättmaskiner som behövde repareras, bildäck som behövde förnyas, en jämn ström av utgifter utanför det ”normala”. När det gäller den normala, grå, vardagslunken väntar jag också på när den ska infinna sig. Alla år är exceptionella, ibland positivt, ibland negativt. Det har varit flyttningar, renoveringar, nya jobb, nya vändningar på gamla jobb, det har varit äktenskap, skilsmässor, barn som föds, barn som flyttar hemifrån. Det har varit bröllop och begravningar, insjuknanden, tillfrisknanden och olyckshändelser. År 2020 var ännu mera onormalt än det normalt onormala, och det här året har varit … onormalt . Nu är det många som väntar sig något av det nya normala. Jag har också väntat på något diffust, annorlunda nytt normalt, medan livet fortgått. Kanske det nya normala viker undan, gränser suddas ut, onormalt blir normalt och tvärtom, snart märker vi att vi redan varit ”där” en tid. För slutligen bryr jag mig inte om ifall jag för all framtid använder munskydd eller inte, och om hybridmöten funkar eller inte (men jag lutar åt ”inte”). Jag är imponerad över hur snabbt verksamhet anpassades till rådande omständigheter, men om det finns något jag hoppas mänskligheten har lärt sig handlar det inte om digitalisering. Tvärtom tänker jag att vi smärtsamt insett betydelsen av närundervisning och riktiga möten, och att digitalisering funkar enligt sina egna premisser.
Nej, vad jag hoppas på är nog bara detta: att få ordna middagar för släktingar och vänner. Gå på konsert, bio, teater och opera. Träffa kolleger och studenter. Jag hoppas att hållbarhetsfrågor hålls på agendan, och att de rätta besluten fattas för att skapa en sundare relation mellan människa och miljö. Men något normalt, vare sig nytt eller gammalt, väntar jag inte längre att skall infinna sig. Om de normala åren inte infunnit sig under tidigare decennier i mitt liv lär de inte komma nu heller. Men en vecka av lugn och ro, kanske? Så jag hinner fixa ogräset innan det vuxit upp och blivit träd?