Kan man bygga ett Malibu Beach i östnyländsk skärgård?
I Mikael Crawfords tredje roman hotas lugnet i byn av huvudstadsentreprenörers dårskap.
ROMAN
Mikael Crawford
Den dansande ryssen Schildts & Söderströms 2021
Mikael Crawford kan många saker. Han debuterade 2017 med En liten bok om nästan ingenting, om brutal uppväxt i östnyländsk arbetarmiljö och paranoid ångest hos en överlevare/klassresenär. Två år senare kom Drick bröder, en starkare och svart skildring av alkoholiserade hemmasöner och andra olyckligt fångna i glesbygd. Det var en riktigt bra roman och den saknade inte humor, men det förtog inte svärtan.
Med sin nya roman Den dansande ryssen ger sig Crawford nu in med karlatag i feel good-genren. Eller är det chick lit för gubbar och grabbar? Resultatet är inte dåligt, men den här sortens litteratur kräver ett inslag av godmodig humor och där är det lätt att överdosera. Allt skojigt käftslängande, de rikliga iakttagelserna av lokala lustigheter på ön i Östnyland och överflödet av exempel på överklassiga pappaspojken Fidde Björnströms oduglighet – i allt från Photoshop till Pusjkin – gör intrycket ställvis forcerat. Men visst är det roligt på riktigt också på många ställen.
Malibu Beach i Östnyland
Det lugna livet i Byn på ön ”precis där Finska viken nu börjar” – bebodd av pensionärer, jordbrukare, företagare och löntagare som jobbar i stan – hotas när Borgå stadsdirektör Amanda Buddas blir helt förtrollad av fastighetsmagnaten Henrik Waldhoffer från Helsingfors. Han vill bygga en ny stadsdel lik Malibu Beach, smidigt tillgänglig från huvudstaden med helikopter, på den strandremsa av ön som består av sand. Byborna genomskådar genast planerna som för dem inte skulle medföra annat än flygbuller, genomfartstrafik och tvångsinlösning till skampris av ett antal villor. Alltså behövs mobilisering av motstånd, från Monikas röda butiksbuss till gubben Styrmans Monster, en 18 meter lång bogserbåt avsedd för pontonbogsering.
”Vid full gas mullrade motorn så att det hördes ända till Estland och alla mindre båtar inom en radie på ett par sjömil vibrerade som kastanjetter” så vad kan vara härligare än en sådan hetsa mot helsingforsiska direktörer och deras gin tonic-pimplande fruar i en lyxbåt?
I Crawfords tidigare produktion är helsingforsarna löjeväckande sommargäster, ”seglare” och annat pack som man kan avhåna. Waldhoffer är med sina byggplaner ett betydligt allvarligare hot mot den lokala äganderätten, trivseln och kulturarvet i skärgården. Det är stoff också för en strängare roman än den här.
Ibland kan dock en liten värnlös varelse, inte större än att den ryms i en kupad hand, ha en viktig roll i försvaret mot både byggherrar och stadsdirektörer.
Och som sig bör i en feel goodroman för sommarläsning finns också här ett romantiskt stråk, tack vare en någorlunda presentabel lokalreporter vid namn Stigge Snöö och den attraktiva genusforskaren Tina Skogster som återvänder till hembyn lagom till midsommar. Tinas mamma har, trots Tinas i mina ögon unga ålder, redan hunnit dö ”efter många år på hemmet för dementa”. Det låter bedrövligt men utreds inte närmare – kanske kvinnor åldras snabbare i Crawfords Östnyland än annorstädes.