Facebook stoppar Trump – men också samer och feminister
Strömmade Facebook-diskussioner om feminism och minoriteters rättigheter vill Facebook inte sprida. Inte ens mot betalning, har Nordisk kulturkontakt noterat under pandemin.
I början av juni meddelade Facebook att Donald Trump förblir avstängd från plattformen i två år, ett beslut som bolaget fattat på inrådan av sitt nya tillsynsråd.
Vänner av sanning och allmän anständighet drog en lättnadens suck, och det är lätt att förstå varför. Karln var och är ett hot mot demokratin.
Men ur ett annat perspektiv är det lika lätt att förstå det bekymmersamma i att ett fåtal sociala medier i praktiken utövar en så här stor makt över den globala offentligheten.
Bruket av det fria ordet har förstås aldrig varit okomplicerat, men i vår tid ter sig de principiella, juridiska och praktiska utmaningarna trassligare än på många år. Och några enkla lösningar finns inte, bara risken att gå vilse på båda sidorna om en smal stig.
Yttrandefrihetsfundamentalister ignorerar faran i att betrakta sociala medier som "neutrala plattformar" och underskattar den oerhörda skada en oreglerad yttrandefrihet kan medföra.
Men också de som kräver strikt moderering av bland annat sociala medier tenderar att förenkla problematiken. Yttrandefrihetens syfte är att skapa utrymme också för åsikter och tankar som är obekväma, och det är arrogant att tro att det alltid går att veta var gränsen mellan det legitima och det illegitima går. Den som hävdar att det bara är stater som kan idka censur och att privata aktörer är fria att ha hur strikta regler de vill, förbiser den enorma publicistiska makt som i praktiken koncentrerats till Sillicon Valley. Nej, de sociala medierna är inte stater, men de spelar också i en helt annan division än de tidningshus, bokförlag och andra aktörer som kloka grundlagsstiftare hade i åtanke under tidigare århundraden.
Att Facebook över huvud taget inrättat ett tillsynsråd verkar de facto bero på att Mark Zuckerberg och andra insett att (det oönskade?) ansvaret för den globala offentligheten är svårt att bära. Och märk väl, det handlar lika mycket om att möjliggöra som att begränsa, vilket Arvid Jurjaks artikel i HBL 23.4 tydligt visade. Även om det principiellt inte är någon mänsklig rättighet att ha ett Facebookkonto, så är det problematiskt om aktörer som vi uppfattar som konstruktiva eller åtminstone godtagbara beläggs med restriktioner "för säkerhets skull".
Nyligen talade jag till exempel med kommunikationsrådgivaren Henric Öhman vid Nordisk kulturkontakt, som under coronapandemin ordnat ett flertal webbinarier, författarsamtal och andra evenemang. Dessa har i regel strömmats på Facebook – vilket är ett bekvämt sätt att nå publik i de nordiska länderna.
Haken är att Facebook regelbundet sätter stopp för marknadsföringen av strömmade evenemang om till exempel feminism eller samer.
Nordisk kulturkontakt är alltså berett att betala en liten slant för att ge dessa diskussioner synlighet på olika håll i Norden, men då Facebook granskat evenemangen har de ofta stämplats som ”politiska”, vilket alltså diskvalificerar från marknadsföring, om än inte från att ordnas.
”Facebook tar sig friheten att i praktiken begränsa samhällsdiskussionen om ämnen som uppfattas som 'kontroversiella'. Den här funktionen finns ju förstås till för att hindra att det sprids fake news och annat uppviglande och polariserande material, men då det nu till exempel drabbar oss när vi vill visa en film om samernas kamp för sina rättigheter så känns det ju missriktat", säger Öhman.
Det är lätt att hålla med honom – och dessvärre svårare att höra hur Facebook resonerar i fall som i likhet med detta går under bolagets radar. Den intervjuförfrågan jag skickade till bolagets pressavdelning för ett par veckor sedan är fortfarande obesvarad.
Några enkla svar på hur den globala offentligheten med sina miljarder ultralokala förgreningar borde fungera är som sagt svåra att ge. Frågeställningarna är komplexa.
I fråga om kinesiska Tik Tok och dess gelikar kan man misstänka direkt demokratifientliga motiv, och även om Facebook med sitt tillsynsråd verkar vidkännas problemen och ett visst ansvar för dem, så måste man fråga sig vilket egenvärde det fria ordet har för dem och andra sociala medier. Det är ju fullt möjligt att Facebook och andra i huvudsak vill säkra och stärka sin position som dominerande storbolag i den globala ekonomin, och att omsorgen om det fria ordet främst är omsorg om en affärsmodell.