Karukoski i brittiska deckarlandskap
Efter filmen om Tolkien gör Tom of Finland-regissören Dome Karukoski sin andra produktion i Storbritannien, denna gång en sexdelad thrillerserie. Och får till det. Trots att den brittiska tv-deckaren är gammal som gatan är slutresultatet fräscht.
THRILLERSERIE
The beast must die
Sex avsnitt på C More (recensionen bygger på två delar). Regi: Dome Karukoski. Manus: Gaby Chiappe efter en roman av Cecil Day-Lewis. I rollerna: Cush Jumbo, Billy Howle, Mia Tomlinson, Jared Harris.
Det var bara en tidsfråga innan regissören Dome Karukoski skulle bli för stor för den strikt finländska spelplanen. Samproduktionen Tom of Finland tog sikte på den internationella marknaden och Tolkien med Nicholas Hoult i rollen som författarstorheten J.R.R. Tolkien spelades in i Storbritannien.
Vackert så, men personligen föredrar jag Karukoskis tidiga filmer (Flicka du är en stjärna, Lappland odyssé, Lejonhjärtat) som stack ut på ett helt annat sätt. Men skam den som ger sig; i The beast must die tar regissören sig an det heta tv-serieformatet, rättare sagt en whodunit ursprungligen signerad Cecil Day-Lewis (Daniels pappa för övrigt).
Ond bråd död och hämnden är ljuv är några av ingredienserna i miniserien i fråga. Och till det kommer ett berättande och ett tempo som gör att man inte slumrar till i första taget, tvärtom.
I filmens epicentrum ses Cush Jumbo som Frances Cairnes, en kvinna nedbruten av sorg. Och av blint hat. Det vill sig inte bättre än att hon förlorat sin son i en smitningsolycka och nu är hon fast besluten att leta upp och sätta dit den som är skyldig.
Polis polis potatisgris
Till saken hör att poliskåren på Isle of Wight, det till synes idylliska sommarparadiset i södra England, aldrig kom någon vart i sina utredningar.
De facto hade den ansvarige polismannen den dåliga smaken att gå och dö på en golfbana av allting.
Ersättaren, Nigel Strangeways (Billy Howle, holländske diplomaten Herman Knippenberg i The serpent), har i sin tur problem med psyket, efter att ha förlorat en kollega på jobbet i London.
Följaktligen är det upp till Frances, lärare i det civila, nu med en snagg modell ”dressed to kill”, att börja rota. Det för henne i kontakt med Jared Harris, affärsman som händelsevis har en fäbless för snabba bilar och unga damer, bland dem svägerskan och modellen Lena (Mia Tomlinson).
Spännande och engagerande
Det här kanske inte låter mycket för världen, men faktum är att Karukoski får till det. För trots att den brittiska tv-deckaren är gammal som ga
tan och det mesta redan gjorts inom ramen för genren känns slutresultatet fräscht.
Leken med dåtid och nutid, minnesbilder och traumatiska upplevelser, gör att laddningen hela tiden finns där. Till det kommer Nigels psykiaterbesök som tillför ytterligare ett berättarplan – och det utan att serien faller i bitar.
Och även om hämndmotivet är ett mer eller mindre cyniskt hämndmotiv – redan i den första akten proklamerar Frances att hon har för avsikt att döda – blir det aldrig hjärtlöst. Trots allt handlar det om en mor som förlorat sitt barn.
Lägg till de inbjudande Isle of Wight-landskapen och det vassa skådespelararbetet och det är svårt att slita sig. På tal om det, hoppar Elina Knihtilä in i rollen som husa åt Jared Harris rikeman. Hon är nästan lika skrämmande som sin arbetsgivare, gud förbjude.