Är du en bättre människa än din granne?
”Om vi tror att också andra vill gott, kan vi ha större chans att påverka vår omgivning gentemot det goda.”
När den danska fotbollsspelaren Christian Eriksen kollapsade i spelet mellan Danmark och Finland upplevde vi riktiga känslor på tv. Lagkaptenen sprang genast fram och gav första hjälpen och när den medicinska personalen kom, ställde sig lagkamraterna runt Eriksen för att skydda hans integritet. Båda lagen, kommentatorerna och publiken visade tydligt sin oro och sympati, fotbollen var inte längre så viktig. Joel Pohjanpalo som gjorde målet för Finland firade inte. Det var rörande, i synnerhet i efterhand när vi vet att Eriksen klarade sig.
Det här är det naturliga, det känns rätt, så här beter sig människan, vi vill andra väl. Eller vill vi? Frågan har nyligen diskuterats också på HBL:s sidor i och med Rutger Bregmans bok ”I grunden god”. Under lång tid har det rått en idé om ondskans banalitet, ett koncept som lanserades av Hanna Arendt när hon följde rättegångarna efter nazistregimen. Hon drog slutsatsen att vilken familjefar som helst kan göra grymma saker med lite manipulation. Vi har också länge trott på idén om att det mellan den civiliserade och välvilliga människan bara finns en tunn fernissa som skiljer oss från ett djur som drivs av överlevnadsinstinkter. Det finns ett antal studier vars författare blev världsberömda för att ta reda på varför människan gör onda saker. Stanford prison-experimentet och Milgrams lydnadsexperiment har länge setts som ”bevis” på att en människa är mycket lättstyrd att göra ont och att hon är god bara om det goda är välorganiserat.
Men under dem finns många historiska fördomar och föråldrad vetenskap, vi vet i dag att både Stanfordoch Milgram-experimenten var mycket manipulerade, och att nyare forskning kraftigt ifrågasätter fernissateorin. Men bilden av den goda människan sålde inte efter grymheterna under andra världskriget. Och inte säljer den riktigt nu heller, trots att vi har allt mer bevis för att människan är i grunden god. Naturligtvis är människan också kapabel till ondska, en förklaring till det är vår benägenhet att lita på bekanta och se upp för okända. En del människor använder den benägenheten för att skapa en falsk känsla av nationalism och hetsa folk mot varandra, eller får oss att tro att vi behöver civilisation och restriktioner för att inte vara grymma.
Men hur ser vi oss själva? Tror vi att andra är giriga, grymma, själviska och ledda av det onda? Vi är ju själva goda, eller åtminstone har vi en bra förklaring när vi inte är det. Vad händer om vi börjar tro på att andra är likadana som vi? Om vi tror att också andra vill gott, kan vi ha större chans att påverka vår omgivning gentemot det goda. När Eriksen kollapsade på planen tror jag att alla som såg det, oberoende av politisk syn, religion eller nationalitet tyckte att det var gripande. Professionella fotbollsspelare är drillade och tränade till att vinna över motståndaren, de är inte tränade till att tycka synd om andra eller att hjälpa motståndaren. Ändå var det just det vi såg. För det är det i grunden mänskliga. Det i grunden goda.