Har du hört evighetssagan om inflationsspöket och deflationstrollet?
Har ni hört den förut: den nationalekonomiska sagan om inflationsspöket och deflationstrollet?
Förr var de västerländska centralbankernas viktigaste uppgift att bromsa den skenande inflationen. Under 1970-talet startade kraftiga oljeprishöjningar en förödande inflationsvåg som dröjde in på 1980-talet. Slutligen steg USA:s centralbank in och bröt mönstret med en kombination av räntevapen och kraftig retorik.
På senare år har inflationsspöket ersatts av deflationstrollet: i åratal har centralbanker gjort sitt allt för att parera abnormt låg inflation eller rentav fallande priser, alltså de direkta följderna av globalisering och digitalisering.
Nu rasslar plötsligt tecken på överhettning in i flera branscher, bland annat hemelektronik och bilar. Kostnaderna för koppar och sågade trävaror ökar, indexen för råvarupriser skenar i väg. Indikatorerna pekar på flaskhalsar: brist på arbetskraft och på komponenter som halvledare och datachips. USA:s halsbrytande stimulanspolitik i spåren av pandemin skapar oro bland ekonomer längs med hela det ideologiska spektret. Världens ekonomiska motor, den amerikanska konsumenten, sätter gärna sprätt på pengarna. Biprodukten kan bli galopperande inflation och en kalldusch för börsen. Finansminister Janet Yellen medgav nyligen risken, men tonade senare ner uttalandet.
Tillväxten är tillbaka, vinsterna lyfter. Avigsidan är att amerikansk inflation steg med över fyra procent i april och fem procent i maj – de högsta siffrorna sedan 2008, vilket triggade börsfall runtom i världen. Är inflationen temporär, blott en tillväxtchock då ekonomin nu vaknar ur sin dvala? Ordnar det sig fram till hösten – eller är detta början på en ny trend? Man måste vara ödmjuk inför alla data, den ekonomiska pandemichocken saknar modernt motstycke.
De gigantiska stimulanspaketen har hamnat primärt i kapitalmarknaderna, i form av tillgångsinflation. Även om återhämtningen är extremt ojämn brukar inflation bli självgenererande. Inflationsförväntningar är smittsamma, de tenderar att mata sig själva. En växande acceptans för högre priser leder till djärva löneanspråk, som i sin tur eldar på inflationsbrasan. Profetian blir självuppfyllande.
Konsumenter och löntagare behöver ännu inte bekymra sig, men finansproffs börjar darra på manschetten inför inflationens comeback. I västvärlden lär vi inte se någon 1980-talsinflation på upp till 10 procent på ett bra tag. Löneutvecklingen spelar en nyckelroll. En kvalificerad gissning är att inflationen stiger medan långa räntor lyfter och centralbankerna fortsätter bekämpa imaginär deflation, för säkerhets skull.
Marknaden spekulerar kring om – eller snarare när – centralbankerna äntligen reagerar, lättar på gaspedalen och dämpar överhettningen. Det krävs iskall djärvhet för att stoppa festen och ta ner börsen på jorden. Därmed kunde vi undvika alltför drastiska åtstramningar längre fram. Amerikanska centralbanken Fed diskuterar strypning av de pandemipåtvingade stimulansåtgärderna – men i ytterst försiktiga ordalag, för att inte kväva den spirande konjunkturuppgången. Vid åsynen av minsta lilla hökaktiga signal reagerar placerarna med skrämselhicka. Förra veckan flaggade Federal Reserve överraskande för en räntehöjning redan 2022 – ett år tidigare än väntat.
Vi befinner oss i okänd terräng, men de ekonomiska tyngdlagarna har knappast upphävts. En balanserad och hållbar världsekonomi bygger på stabilitet, men budgetdisciplin och normalräntor har vi inte sett på mer än ett årtionde. Realräntan lär förbli negativ, antagligen under lång tid framöver, trots en förväntad uppgång i nominella räntor. Då finns inga alternativ till aktieplaceringar.
Samtidigt blundar vi för elefanten i rummet: faktumet att centralbankerna via sina de facto permanentade stimulansåtgärder gör det omöjligt att spara till låg risk. Ett sunt, sparsamt beteende blir meningslöst då marknaden hursomhelst dränks i billiga krediter. Sedelpressarna har gått glödheta sedan finanskrisen, statskassorna står på vid gavel. Ändå fortsätter centralbanker ge fotmassage i kubik åt börsen, med följden att den arbetande småspararen rånas mitt på ljusa dagen. Det är ett kollektivt monetärt och finanspolitiskt misslyckande.
Först vill jag klargöra några saker: jag är inte en foliehatt som tror att coronapandemin inte existerar eller är något slags konspiration för att kuva medborgarna till lydnad. För mig är det också självklart att ta vaccinet inte bara för att jag själv vill hållas frisk utan för att inte sprida smittan till andra.
När jag försökte reda ut vad som krävs för en flygresa till Finland för en 14-åring och mig var svaren minst sagt otydliga. Från flygbolaget fanns det krav på olika typer av tester som inte fick vara äldre än 48 eller 72 timmar för att över huvud taget komma in på flyget. På gränsbevakningens webbplats fanns annan information.
”Medan resten av Norden och Europa luckrar upp sina reserestriktioner är borgen Finland fortfarande i det närmaste stängd.”
Beväpnad med bevis på att jag har varit sjuk i covid-19 och har antikroppar, intyg på att jag har fått båda sprutorna och ett negativt PCR-test som visar att jag inte har smittan checkade sonen och jag in på Arlanda. På frågan vad de vill se för dokument av oss svarade personalen: Ingenting för jag ser att du har ditt vaccinationsintyg och du har fått båda sprutorna. Det ena skulle ha varit tillräckligt.
Lite förundrad berättade jag om samtalet med det finländska flygbolagets kundtjänst som gav mig diametralt motsatta uppgifter.
– Kanske det är gränsbevakningen som har hårdare krav, frågade jag.
– Nej våra krav är hårdare än gränsbevakningens, var det glada svaret.
På den finska sidan var sedan mottagandet ett helt annat.
PCR-testet måste visas upp, vaccinationsintyget dög inte eftersom det hade gått för kort tid efter den andra sprutan och trots att jag har bevis på att jag redan har varit sjuk och att det är sex månader sedan ställdes kravet på att jag antingen borde gå i frivillig karantän eller testas igen inom 48 timmar. Efter att jag påpekade att jag tror att testet borde göras inom 72 timmar skrev personen vid coronadesken
RICHARD NORDGREN
HBL:s Nordenkorrespondent
”vill inte testas” på den blankett som alla passagerare på flyget till Helsingfors måste fylla i. Försynt påpekade jag att det inte stämmer men att jag återvänder till Sverige inom 72 timmar och det därför känns tämligen onödigt att testa mig i Finland. Efter ett samtal till chefen stod det i stället att jag inte är längre än 72 timmar i Finland.
När vi var klara fick jag ännu frågan varför jag kommer till Finland. Vi kom ganska snabbt överens om att jag som finsk medborgare inte behöver uppge någon orsak till varför jag vill återvända till mitt hemland. Ändå fick jag samma fråga i passkontrollen.
Medan resten av Norden och Europa luckrar upp sina reserestriktioner är borgen Finland fortfarande i det närmaste stängd.
Danmark som hade en stenhård nedstängning i fjol och långt in i 2021 slopade det obligatoriska munskyddstvånget för en vecka sedan. Norge stänger karantänhotellen och underlättar inresandet. Även om den danska smittspridningen är avsevärt högre än den i Finland har danskarna gått in för att underlätta resorna till landet.
I torsdags ställde sig Inrikesministeriets kanslichef Kirsi Pimiä inför presssen för att förklara hur Finland underlättar resandet från och med måndag. Tidigare har resorna till land eller till sjöss krävt att personen som reser ska ha samhällskritiska funktioner för att komma till Finland. Det blir lättare att komma på arbetsresor till Finland. Något som esterna har efterlyst med eftertryck.
Men för att komma till Finland på semesterresa så krävs det att personen är fullt vaccinerad. Den andra injektionen ska vara över två veckor gammal. Det måste vara en lättnad för hela turistbranschen som har blött under den långa tid som Finland har varit stängt för utlänningar. Men så länge man inte har två doser i sig så är välkomnandet inte speciellt hjärtligt.
Att Finland har klarat sig bra genom pandemin är beundransvärt men det känns lite som om pandemiläget i fosterlandet är lika svårt som för ett år sedan även om krogar och barer har fått öppna upp, även om det finns folk på läktarna på idrottsevenemang.
Det skulle kanske vara bra för folket att inte längre förbereda sig för det värsta och titta på vad grannländerna Norge och Danmark gör för att visa för medborgarna att pandemin är, om inte helt besegrad, åtminstone på väg att tryckas tillbaka. Och kanske munskyddstvånget så småningom kunde slopas.
Och det skulle vara trevligt att bli önskad välkommen hem nästa gång jag anländer till Finland i stället för att få frågan vad jag ska göra i mitt hemland.