Ska utrikespolitik drivas av värden eller intressen?
”När förväntningarna är tillräckligt blygsamma kan man vara nöjd med att mötet inte ledde till en ytterligare försvagning av stormaktsrelationerna.”
Ska utrikes- och säkerhetspolitiken drivas av värden eller intressen? Svaret är både och, och i intet fall bör detta presenteras som en antingen/eller-fråga. Samma gäller om man skulle använda idealism eller realpolitik – som inte helt motsvarar dikotomin värden/intressen – som alternativ.
I regeringsprogrammet står, att ”Finlands utrikesoch säkerhetspolitik utgår från de mänskliga rättigheterna”. Vad detta i praktiken betyder är inte alltid lätt att säga, såsom det också utpekas i riksdagens svar till regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse.
Att sätta människorättsfrågor i centrum är inte enbart eller i första hand en fråga om hur vi reagerar på enskilda brott mot människorätten. Detta är dock ofta sättet hur vi agerar då vi – EU eller det som kallas det internationella samfundet – tar ställning och beslutar om sanktioner mot länder eller individer som anses skyldiga till brott mot mänskligheten.
Att ta ställning och reagera är bra och nödvändigt, även om det inte tycks ske så konsekvent och omfattande som det borde ske för att vara trovärdigt. EU använder gärna inreseförbud för dem som anses vara skyldiga till brott, men min fråga är om det inte skulle vara mera effektivt att uppmuntra sådana personer att resa till EU där de kan anhållas och ställas inför rätta. Nu ser EU-sanktionerna mera ut som politiska uttryck för vårt ogillande i stället för seriösa försök att stoppa kriminella aktiviteter.
Vi måste också se människorättsfrågor som strukturella utmaningar för att allmänt främja respekt och möjligheter för förverkligande av människorätten. Det är också det som står i regeringsprogrammet som säger att ”Finlands utrikes- och säkerhetspolitik ska bygga på goda bilaterala förbindelser, aktiv påverkan inom Europeiska unionen och effektivt multilateralt samarbete grundat på respekt för och stärkande av internationell rätt”.
Oberoende av skiljaktigheterna i de olika aktörernas värden kan vi samtidigt också ha gemensamma intressen. Sådana gemensamma intressen är att stoppa klimatförändringen och urholkningen av biodiversiteten, samt att förebygga konflikter och minska beroendet av väpnad säkerhet.
Dessa är uppgifter vi inte kan klara enbart med samarbete mellan sådana länder som delar våra värden. Att samarbeta med länder vars värden vi inte delar innebär inte att vi tar avstånd från våra värden och står tysta när de kränks. Ett exempel är toppmötet mellan Biden och Putin.
När förväntningarna är tillräckligt blygsamma kan man vara nöjd med att mötet inte ledde till en ytterligare försvagning av stormaktsrelationerna. Mötet tycktes till och med ha öppnat möjligheter för framgång i några för säkerheten viktiga frågor.
Att världens för närvarande snarare minskande antal demokratiska länder enligt Bidens planer skulle ha ett möte för att diskutera hur främja demokratin, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter är i och för sig bra. Viktigt är dock att ta avstånd från alla tankar att en sådan koalition av ”goda” länder kunde ersätta FN som bygger på universalitetsprincipen där alla länder kan och bör vara med – också de vars värden eller styrelsesystem vi inte kan godkänna.