Revisionens grundpelare

Varför behöver vi regelbundet ta temperaturen på specifika verksamheter, både privata och offentliga? Fallet Yli-Viikari och Statens revisionsverk är ett typexempel på hur okontrollerad makt kan korrumpera – i värsta fall absolut.

För att förstå behovet av revision, oberoende granskning, kan vi gå tillbaka till Lord Actons berömda yttrande om hur makt tenderar att korrumpera. I dag når stormen kring Statens revisionsverk (SRV) sitt crescendo. Nyss slog riksdagens revisionsutskott enhälligt fast att den suspenderade generaldirektören Tytti Yli-Viikari har skadat SRV:s anseende och försvagat dess funktionsförmåga. I dag ska riksdagens kanslikommission besluta om hennes framtida roll.

Själv avvisar Yli-Viikari kategoriskt alla beskyllningar, och pekar på ett mediedrev. Krishanteringen är inte direkt ägnad att skingra misstankarna. Tvärtom presenterar YliViikari en teflonstrategi: blåneka, vägra lämna in dokumentation och presentera motanklagelser.

Vi ska minnas att revisionsutskottet enbart utgår från en specialrevision med fokus på penninganvändningen vid SRV. Vid sidan om den långa rad oegentligheter och försummelser som Yli-Viikari misstänks för återstår en mängd juridiska och etiska frågetecken av gravare natur. Under hennes ledarskap har verket nedprioriterat kärnverksamheten till förmån för interna stödfunktioner, vaga utvecklingsprojekt och luddig representation. Fallet är fullständigt unikt. För att rensa luften och återställa förtroendet bör riksdagen avskeda Yli-Viikari.

Enligt Jaakko Eskola, direktör vid SRV, väcker dokumentationen av cirka 75 procent av Yli-Viikaris arbetsresor allvarliga frågor. Under perioden 2016–2020 reste hon för 187 369 euro, totalt 327 dygn, ofta till exotiska resmål. Summorna är frapperande, i synnerhet jämfört med övriga statliga ämbetsverk. Vidare förklaras knappt hälften av resedygnen av Yli-Viikaris eget alibi: aktivt deltagande i Eurosai, som samordnar europeiska revisionsorganisationer. Men allt detta är ett sidospår.

SRV har nämligen ett grundlagsenligt uppdrag att kritiskt granska lagligheten och ändamålsenligheten inom statens verksamhet och penninganvändning. En yrkesetisk, professionell skepsis är rentav ett juridiskt krav som ställs på revisorer. Medan en generaldirektör förväntas uppvisa extra stark integritet verkar Yli-Viikari ha gått rakt emot strömmen och försökt utveckla SRV i ”sparrande” riktning.

Revisionsarbetet präglas av ett förväntningsgap som har existerat lika länge som själva professionen. Föremålet för revision vill gärna ha ut en viss rådgivning, något mer än en ren revisionsberättelse. Det skapar snedvridna uppfattningar om revisorns uppgifter. En revisor ska prestera revision. Att ge råd, ”sparra” eller konsultera är mot reglerna.

Till en revisors yrkeskunnande hör att bemästra förändringar inom omvärldens lagar, krav och önskemål. Revisorn bör hålla sig ständigt uppdaterad kring dessa förväntningar. På tiden hedenhös ansågs revisorsyrket inkludera konsulterande uppdrag, att agera som bollplank för ledningen. Med moderna glasögon kan detta liknas vid att skjuta sig själv i foten. Riskerna är högst påtagliga: att agera rådgivare eller problemlösare till dem som man har i uppdrag att kritiskt granska undergräver tilltron till revisorns opartiskhet och självständighet.

Samhället är direkt engagerat i SRV och föremålen för verkets granskningar. Ribban för den högsta väktaren ligger högt: bara total genomskinlighet duger. Revisorsyrket är uppbyggt på tre grundpelare: oberoende, kompetens och tystnadsplikt. Klarar man inte av att hantera de motstridiga förväntningarna inom sin profession, uppvisar man därtill svagt omdöme då man ställs till svars, ja då är man inte uppgiften mogen.

I en tid då dunkla politiska krafter aktivt försöker så tvivel kring myndigheter, vetenskap och medier är det djupt tragiskt att ett självständigt ämbetsverk specialiserat på revision inte har lyckats förebygga ett offentligt haveri genom intern revision. Nu krävs genomlysning och åtgärder för att förbättra arbetsklimatet.

Innan spåret hinner kallna måste också riksdagen ta en titt i spegeln: varför har man sovit vid ratten och inte greppat sitt ansvar? Kanske var Lord Acton optimist. Är det i själva verket makten som attraherar människor med böjelse för hybris?