Var hittade Tove Jansson muminböckernas stil?
MUMIN Mumindalens trygga plats är välkänd. Tove Jansson drömde sig under kriget till huset på Blidö i Stockholms skärgård, som morfar Fredrik Hammarsten själv byggde. Huset i dalen. Det är alla som skriver om böckernas ursprung överens om.
Att föräldrarnas, familjen Janssons, sommarviste på Pellinge gav en stor del av miljöerna är ju också klart. Från och med Trollkarlens hatt (som kom ut 1948) hör seglatser till spännande öar självklart till i muminfamiljens tillvaro.
Men en fråga har förblivit obesvarad i mest allt som skrivits om Tove Janssons skapande av dessa underbara böcker. Frågan som undertecknad grunnat på i alla år lyder: Hur är det möjligt att skrivaren av den rätt banala berättelsen om Småtrollen och den stora översvämningen (som kom 1945) endast ett år senare ger ut det fullständiga mästerverket Kometjakten?
Visserligen hade hon skrivit en första version av Småtrollen några år tidigare. Och visserligen är dagens Kometen kommer en omarbetning av den första boken. Men frågan står kvar. Det är en hisnande, ja kometartad, litterär utveckling på ett år! Och det måste finnas en orsak. – Vad förlöste författaren?
Jag har tillsammans med muminkännaren Keiko Morishita rört mig i Toves fotspår den här våren, på Åland. Våra samtal har lett fram till vad som känns som svaret på frågan.
Tove var vid tiden förlovad med Atos Wirtanen. När hon i juli 1945 for för att besöka Atos barndomshem i Saltvik, norra Åland, kom de att utforska ön tillsammans. Atos tog henne med till vännen Olof Enckell på Dånö Gamlan, och visade henne alla de fantastiska stenformationerna i Getabergen.
Det är här som Toves första ”riktiga” bok föds. Alla klyftor, stenblock och stup bildar fond för äventyret med kometen. I denna vilda miljö, under samtal med den perfekta lyssnaren och samtalspartnern. Från Toves brev vet vi hur imponerad hon var av ”rixdaxmannen Atos”. Han var högt bildad, men hade också lekfull fantasi. Att hon, vid deras samtal, ville höja ribban för sina litterära lekar är lätt att förstå.
Så kom dessa två, Getabergen som miljö och Atos Wirtanen som idéernas bollplank, att locka fram den genialiska berättarens rätta stil. Hon hade allting inombords, men det här behövdes för att locka fram det.
Vi i Finland (och jovisst, Toves läsare i alla andra länder också!) har skäl att vara glada för Getabergen, och Atos. De fanns på rätt plats, vid rätt tid!
Alla klyftor, stenblock och stup bildar fond för äventyret med kometen. I denna vilda miljö, under samtal med den perfekta lyssnaren och samtalspartnern. Från Toves brev vet vi hur imponerad hon var av ’rixdaxmannen Atos’. Han var högt bildad, men hade också lekfull fantasi.