Bänken förblev outnyttjad i gruppspelet
Ibland måste du gå på magkänsla och intuition också. Den magkänslan fanns inte riktigt där i detta gruppspel.
Finland har, i skrivande, ännu en liten chans att gå vidare från gruppspelet. Ett gruppspel som började både sorgligt och glatt, fortsatte med en tung förlust och avslutades med ett oundvikligt nederlag.
Att Finland har sina begränsningar i bredd och kvalitet är ingen hemlighet. Finland hade verkligen behövt en Teemu Pukki i den form han exempelvis visade upp i VM-kvalet i mars.
Men trots ihärdig rehab under maestro Keurulainens vakande öga, bra träningspass och optimism infann sig aldrig briljansen i gruppspelet.
Mot Danmark orkade han en timme, mot Ryssland 75 minuter och mot Belgien blev det 90 minuter trots att de flesta såg att det bästa krutet redan var vått. Samma sak för Joel Pohjanpalo som mot Belgien inte kom någon vart alls.
Därmed inte sagt att Fredrik Jensen eller Marcus Forss hade gjort det heller men i synnerhet mot Belgien kändes det som att tränare Markku Kanerva inte riktigt vågade.
I svår hetta och med tre matcher på nio dagar kan belastningskurvorna visa på, om inte rött, så åtminstone på gult också hos toppatleter och sett mot den bakgrunden hade tidigare och modigare byten varit att föredra.
Bytena han gjorde under match mot Danmark och i synnerhet mot Ryssland fungerade visserligen inte bra då spelarna verkade vilse och ovetande om vad de förväntades göra. Kanske att det spelade in då han valde att gå ända in i kaklet med de spelare som gjort honom till snudd på odödlig i finska fotbollsälskares ögon.
Att Finland tog tre poäng och med femton minuter kvar av gruppspelet hade en fot i åttondelen, mot Wales i Amsterdam, var något de flesta cyniker tvivlat på inför EM.
Finland kom nära, betydligt närmare än kalkyler utförda enligt sannolikhetslärans ädla konst hade medgivit. Med två avslut på mål borde det egentligen ha varit ridå i ett tidigare skede.
Synd att den djupaste formsvackan skulle drabba just Pukki. Utan honom hade Finland aldrig spelat EM. Ödets ironi att den kille som egenhändigt fixade inbjudan till festen tvingades spela en biroll på den stora galan.
Att veta vad man ska göra i ett smått schizofrent läge där rapporter väller in från Danmark, där belgare väller in från höger och vänster, där förståndet säger att byta ut några trotjänare men hjärtat säger emot, där hettan i S:t Petersburg är så svår att inte ens bärsen på läktaren smakar, där man har fler variabler då det gäller eventuellt avancemang att tänka på än det finns vodkasorter i den stora metropolen i öst och där man trots allt "bara" har det finska materialet till sitt förfogande är inte det lättaste.
Kanerva själv konstaterade att tiden för en djupare analys av taktiska upplägg och matchning stundar efter EM. Ska bli intressant att se vad han då kommer fram till och hur det inverkar på framtida strategier.
Markku Kanerva har gjort mer för finsk herrlandslagsfotboll än de flesta andra, kanske mest av alla. Han har sett till att den breda massan återfått förtroende för landslaget, att Huuhkajat blivit oerhört populära och lotsat Finland till ett EM-slutspel.
Det kommer ingen någonsin att ta ifrån honom och de bedrifterna skänker honom evig ikonstatus i hemlandet.
För att Finland ska ta nästa steg måste spelet med boll bli bättre, de sista passningarna bättre och de kreativa lösningarna ute på planen mer mångfacetterade och varierade. I dagens läge är Finlands offensiv tämligen lätt att läsa sig in på och eliminera. Sådant lag som Danmark, Ryssland och Belgien gör utan större problem. Belgien hade kanske inte gjort sin läxa fullt ut då utgångsläget var vad det var men i en match där Belgien hade behövt en seger hade nog karusellen snurrat betydligt snabbare.
Defensiven och kollektivet och denne fantastiske Hradecky utgör en solid grund att bygga vidare på. Men det gäller att våga lite mer också. Att analysera, teoretisera och vända ut och in på varje liten nyans och detalj är bra. Men ibland måste du gå på magkänsla och intuition också. Den magkänslan fanns inte riktigt där i detta gruppspel.
Att Kanerva satsade på spelare han vandrat en lång väg med är naturligt, förståeligt och i allra högsta grad försvarbart.
Kanerva talar ofta och gärna om den stora bilden. Om vikten av att se landslaget i ett större perspektiv och med blicken mot framtiden och horisonten.
Framtidsnamn som Onni Valakari fick inte spela alls. Fredrik Jensen fick knappt spela alls och samma sak för Marcus Forss. Ingen kan säga om det gjort någon skillnad om de fått spela mera men det hade varit roligt att veta.
Att Kanerva satsade på spelare han vandrat en lång väg med är naturligt, förståeligt och i allra högsta grad försvarbart.
Stommen är stark och sammansvetsad men under kommande år gäller det att börja slussa in nya spelare i startelvan. Bara på det sättet kan Finland också i framtiden hävda sig.