Sparv fortsätter i landslaget
Scenerna på planen var vackra och symboliska då de belgiska och finska spelarna samtidigt knäböjde för att lyfta fram de rasistiska orättvisorna i världen.
Delar av den ryska delen av publiken svarade med busvisslingar och burop.
– Det är väl mest sorgligt. Men jag är glad att vi gjorde det. Kan vi ta ställning och påverka opinionen i större frågor ska vi göra det, säger lagkaptenen Tim Sparv som var alldeles utmärkt i sin centrala mittfältsroll under den timme han mäktade med.
Finlands hopp på åttondelsfinal hänger på en skör tråd och Sparv var på tisdagseftermiddagen inte riktigt på det klara med vad som krävdes för finskt avancemang.
– Nå, det lär klarna senast då jag sätter mig ner med killarna och kollar matchen. Kroatien skulle väl vinna va?
– Nej, Kroatien och Skottland ska spela oavgjort, rättar landslagstränaren Markku Kanerva med ett skratt.
Att Kanerva har koll på läget överraskar inte. Den pedantiske läraren brukar ha koll och kontroll på det mesta.
– Fast i dag blir det ingen taktikpalaver. Tur för det, säger Sparv och får Kanerva att le brett.
”Vi hade allt i egna händer”
Jargongen är halvrå men hjärtlig. Och att spelare och tränare vill spela vidare undgår ingen.
– Det som stör mig mest är att vi hade allt i egna händer. Nu har vi det inte längre. Men vi hoppas naturligtvis på hjälp av andra lag, säger Kanerva som medgav att läget under den sista halvtimmen i S:t Petersburg var svårt då nya uppgifter från mötet mellan Ryssland och Danmark hela tiden sipprade in.
– I drömscenariot hade vi inte behövt bry oss om det men då läget var som det var fanns det där i bakhuvudet hela tiden.
Den extremt tävlingsinriktade Sparv meddelade också, om nu någon tvivlat, att han också i fortsättningen står till landslagets förfogande.
– Om Rive vill ha mig ställer jag upp. Jag känner att jag fortfarande har en hel del att ge, säger Sparv.
Kanerva sade att de mer noggranna analyserna stundar efter EM.
Då Sparv fick frågan om vilket arv som det här laget lämnar efter sig kom svaret snabbt.
– Vi öppnade vägen. Vi var först men inte sist. Det är vårt arv.