Dubbla standarder
”De flesta konstnärer som jag känner är inte intresserade av att profilera sig som pandemiskeptiker, antivaxare eller anarkister. De är bara intresserade av att bli rättvist behandlade.”
Ibland när jag traskar upp längs Fågelviksgatan hör jag redan på långt håll musiken. Som en reflexmässig gest sneglar jag mot Siltanen, och synen ter sig på något sätt idyllisk: glada människor i rörelse, en varm sommarkväll, med glas i handen. Det ser trevligt ut!
På badstranden i Munksnäs var det smockat i måndags. Så fullt att ”närkontakter” omöjligt kunde undvikas. Nästan lika mycket folk på Blåbärslandet dagen innan. På kaféer och restauranger har folk sedan en tid börjat ”glömma” munskydden.
Varför? En trolig förklaring är att den omedelbara faran uppfattas som undanblåst.
Någon kunde tro att livet har återgått till det normala.
Det finns ändå en bransch där inget är sig likt jämfört med tiden innan coronan: Kulturevenemangen där restriktionerna varierat från vecka till vecka, ibland från dag till dag.
Förra veckan till exempel hävde regionförvaltningsverket först förbudet mot publikevenemang grundat på paragraf 58 d i smittskyddslagen. I nästa stund förbjöd myndigheten åter publikevenemang med fler än tio personer i Helsingforsregionen med stöd av paragraf 58. Samtidigt beslöt myndigheten att man ändå skulle tillåta sammankomster med fler än tio personer om den så kallade tvåmetersregeln kunde iakttas.
Samma tvåmetersregel som inte längre kunde motiveras med en paragraf motiverades nu med en annan. Precis här uppfattar författningsexperten Pauli Rautiainen att regionförvaltningsverket överskred sina befogenheter. Paragraf 58 ger regionförvaltningsverket möjlighet att förbjuda evenemang, men den säger ingenting om minuter eller meter. I den kreativa tillämpningen, där praxis utformas allt eftersom, verkade detta inte utgöra något hinder för regionförvaltningsverket för att hänvisa till ett papper utarbetat av Institutet för hälsa och välfärd och Undervisningsoch kulturministeriet. Poängen är att det inte anstår en myndighet att surfa mellan paragrafer på det sättet för att de facto upprätthålla restriktioner.
Konstnärerna kokar. Men det gör också regionförvaltningsverkets tjänstemän när de i långa Twittertrådar bedyrar att de följer lagen och undanber sig samtal till sin telefonrådgivning.
Paragrafsurfning är förstås bara ett exempel på de egenheter som det utdragna undantagstillståndet fört med sig. Hur väl en myndighet än lyckas förklara sitt agerande, bör ljuskäglan förr eller senare riktas mot våra folkvalda.
För som aktivisterna i Kuusi Plus-kollektivet illustrativt har konstaterat är det redan tillåtet att i södra Finland inomhus och utan säkerhetsavstånd titta på fotboll på stora skärmar, delta i frågesporter, spela bingo, ta en svängom på dansgolvet, gå på gym, delta i shoppingjippon, lyssna på gatumusiker, bada i allmänna bastur eller organisera privata fester för hundra inbjudna gäster. Att sjunga karaoke på en bar är okej, men om Paula Vesala håller i mikrofonen är det plötsligt ett publikevenemang.
Då infinner sig frågan: Hur länge ska särbehandlingen av näringar och näringsutövare få fortgå? Hur länge ska den statligt sanktionerade diskrimineringen tillåtas?
Konsekvenserna av våra politikers ageranden ser vi redan i många former, inte minst i förhållande till många av sommarens festivaler. De största evenemangen är redan inställda för andra året i rad trots att det epidemiologiska läget på de flesta orter skulle möjliggöra folksamlingar.
Inför valet var politiker också från regeringspartierna (Paavo Arhinmäki och Maria Ohisalo) beredda att stiga fram och säga att publikevenemangen borde öppnas igen. Men så snart rösterna var räknade var det åter tyst: ingen talar längre för konstnärerna, de folkvalda har åter krupit in i sina skal, regionförvaltningsverken fortsätter mata ut förbud för en månad i taget.
De flesta konstnärer som jag känner är inte intresserade av att profilera sig som pandemiskeptiker, antivaxare eller anarkister. De är bara intresserade av att bli rättvist behandlade, och att samma regler skulle gälla för dem som för andra näringar. Det är en förutsättning för att kunna känna tillit till rättssamhället.