Tryggt och spännande med Ale Möller som ciceron
Slagverksfyrverkerier, dansande nyckelharpa, pulserande triangelspel... Ingredienserna i Ale Möllers Xeno Manía är många, färggranna och välbalanserade. Den skicklige och mångsidige svensken firar i år femtio år som scenartist.
Svenska folk- och världsmusiklegenden Ale Möller firar i år femtio år som scenartist, bland annat med nya skivan Xeno Manía. I denna tid av detaljerade musikaliska etiketter nöjer jag mig med att konstatera att Möller simmar tryggt på musikens världshav, han spelar med öppna ögon i alla väderstreck och med stort hjärta. Han beskriver sig själv som en ”obotlig xenoman”, som ”blir stimulerad och upprymd när det är något jag inte förstår – när något är annorlunda”. Ord som tål att begrunda.
På Xeno Manía spelar nio musiker på allt från valthorn till balafon, Möller själv bland annat mandola och folkliga flöjter. Helheten är stilig och välbalanserad, soundet är mestadels maffigt med en framträdande brassektion. Allt flyter ihop till tajt musik, och speciellt njuter jag av de stunder då man trampar på bromsen och låter allt stanna upp i ett lugnt skimmer.
Den röda tråden utgörs av hedersbetygelserna till fyra av Möllers musikaliska inspiratörer: från Västafrika, Indien, Dalarna och Grekland. Till mina favoriter hör de två låtarna tillägnade indiern Tarak das Baul (Avsked och Veder-Halling), som smälter samman spinnande både kring total stillhet och attans groovig nordisk puls (”man blir lite lycklig”, skriver jag i anteckningsblocket).
Att söka sin röst
Ale Möller har funnits i branschen i decennier och då jag lyssnar på hur hans musikerröst talar med många slags smaker under tungan funderar jag kring hur oerhört svårt det är att hålla balansen i den globala musikvärlden i dag. Å ena sidan finns all världens musik att tillgå med en knapptryckning, å andra sidan tycks vi sällan ha tiden som krävs att ta in en musikerpersonlighet och låta hen lämna sina fingeravtryck på ett djupare plan (som inspiratörerna tydligt gjort på Ale Möller).
Dessutom gäller det att inte gå vilse i debatten om kulturell appropriering: att ta den på allvar och identifiera väsentliga minor, samtidigt som inte alla musikstilar i världen ska stängas in i små lådor med lås på. Flera av de stilar som är synliga på musikfältet i dag har fötts i gränsmarkerna, i möten mellan människor, i hamnstäder. Många av dem har en ytterst komplex historia. Vi behöver också den enskilda, nyfikna konstnären, den som söker, den som speglar sig i all denna musik. I Ale Möllers händer pulserar musiken fritt och Xeno Manía andas respekt för de musiker Möller mött under sin musikaliska vandring.