Fågel, fisk eller mittemellan?
Inflytelserika finlandssvenska familjer, stora villor och megainvesteringar. Audiodramaserien Under sjön leker med Grankullaklichéer, men bjuder också på fina skådespelarprestationer och en tilltalande och trovärdig vardagsfinlandssvenska.
Under sjön
Koncept: Mikael Syrjälä. Manus: Eva-Maria Koskinen. Regi: Mikael Syrjälä. Ljud: Niko Ingman. Musik: Petra Poutanen. Dramaturgi: Are Nikkinen. I rollerna: Mimosa Willamo, Oksana Lommi, Wilhelm Enckell, Carl-Kristian Rundman, Sam Huber, Mia Hafrén, Sara Pirhonen, Tom Rejström, Patrik Kumpulainen, Patrick Henriksen, Jessica Edén, Antti Saarikallio, Marina Helenelund, Johanna Grönqvist, Christoffer Gröhn, Staffan von Martens, Barbro Ahlstedt, Niko Ingman, Anna-Maija Kalén, Marina Meinander. Premiär på Yle Arenan 25.6 kl. 12.00.
Ljudbokens popularitet har ökat markant de senaste åren och det ligger således nära till hands att samma uppsving skulle kunna ske även för audiodramat, i synnerhet under en tid utan fysiska teaterbesök. Att se radioteater enbart som ett surrogat för ”vanlig” teater är däremot ett oförtjänt förringande av genren, vilket Svenska Yle dramas nya audiodrama Under sjön (regi och idé av Mikael Syrjälä och manus av Eva Koskinen), utgör ett bevis på.
Den femdelade pjäsen med ljuddesign av Niko Ingman och komposition av Petra Poutanen lyckas utmärkt med att skapa en dynamisk inre scenbild hos lyssnaren. Sjötemat och ljudet av kluckande vatten – om än idyllen är långt borta – lämpar sig väl för semesterlyssnande en regnig dag i hus och stuga, eller varför inte som stämningsskapare i hörlurarna på stranden?
Villor och megainvesteringar
Under sjön utspelar sig i Grankulla, men märk väl i ett fiktivt sådant. Spänningen mellan fiktion och verklighet (eller mellan det realistiska och det fantastiska) är också ett av de bärande elementen i serien. Det spelas med alla klichéer förknippade med Grankulla: inflytelserika finlandssvenska familjer, stora villor och megainvesteringar. Klassskillnader är ett motiv som synliggörs genom att ”Spakungens” dotter (en allusion till Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter och H.C. Andersens saga med samma namn?) Ariel Simanen (fenomenalt spelad av Mimosa Willamo) sällskapar med ”trouble makern” Kim Boys (Wilhelm Enckell), boende på Acrellska stiftelsens barnhem.
Det är lätt hänt att associera till en verklig stiftelses barnhem på en verklig ort med samma namn. Namnet Boys för i sin tur tankarna till Seppo Boisman – en av de tre ungdomar som brutalt mördades vid Bodom träsk sommaren 1960. Genom denna vaga anspelning på en händelse som sitter djupt i vårt kollektiva skräckmedvetna uppnås en önskad kuslighetseffekt.
Realismen en styrka
Dylika anspelningar – ibland vaga, ibland övertydliga – är de medel genom vilka serien strävar efter att väcka lyssnarens intresse och samtidigt skapa mystik. Är detta pur fiktion eller finns det något dolt budskap, en chifferkod för oss finlandssvenskar att tyda?
Att det är en serie gjord av och för finlandssvenskar råder det inget tvivel om. Manusförfattaren har varit modig och skrivit dialogen exakt så talspråklig och med de talrika finska inslag som man kan vänta sig i vardaglig finlandssvenska i huvudstadsregionen. Exkluderande, kunde någon tycka, men jag menar att man här lyckats råda bot på evighetsproblemet med onaturlig film- och teaterfinlandssvenska och det ska alla inblandade ha en eloge för – inte minst skådespelarna. Realismen är utan tvivel seriens styrka, vilket i sin tur leder till att de övernaturliga inslagen kanske känns lite mer krystade än kusliga.
Viss förutsägbarhet
Handlingen är uppbyggd kring Kim Boys plötsliga försvinnande (i motsats till de andra vägrar Ariel acceptera att han är död) och öppnandet av det nya spaet Nya Grankulla Bad. Finns det ett samband mellan händelserna och i så fall vilket?
Intrigen bjuder på tillräckligt med överraskningar för att behålla lyssnarens intresse från avsnitt till avsnitt, även om en viss förutsägbarhet inte har kunnat undvikas.
Att huvudpersonen i en pjäs med sjömotiv inte bara heter Ariel i förnamn utan dessutom Simanen i efternamn är så övertydligt att det måste uppfattas som en skälmsk blinkning till lyssnaren. I linje härmed heter Ariels bästis, medlem av en av de andra inflytelserika familjerna i serien, Sissi Strand (spelad av Oksana Lommi). Mer finurligt visar sig ändå smeknamnet ”Kråkan”, som pappa Bengt (Carl-Kristian Rundman) brukar om sin dotter Ariel, vara – i en serie som ytterst tematiserar rätten att vara fågel, fisk eller mittemellan.
❞ Realismen är utan tvivel seriens styrka, vilket i sin tur leder till att de övernaturliga inslagen kanske känns lite mer krystade än kusliga.