Stänger mot skyn
När jag flyttade till Åland för fyrtio år sedan hade jag inte sett en åländsk midsommarstång annat än på bild – och bilder ger ingen uppfattning om dimensionerna. Jag blev vederbörligen imponerad när jag konfronterades med min nya hembys midsommarstång. Den reste sig mäktig mot en gråmulen vinterhimmel, med vissnande löv och kronor i bedrövligt skick. Den var över tjugo meter hög och som traditionen bjöd stod den uppe hela året, togs ned först någon vecka före följande midsommar och försågs med ny grannlåt vars syfte var att beveka högre makter om en god skörd. För så sade de gamle och för byn betydde stången tur.
På den tiden restes fortfarande ett sjuttiotal stänger över hela Åland. I dag är de färre, den gamla sedvänjan med att midsommarstången är hela byns angelägenhet håller på att försvinna. Samtidigt dyker det upp mindre och enklare stänger i nya bostadsområden. Bor man i det som i turistbroschyrer brukar kallas ”midsommarstångens land” vill man värna om traditionen.
I min nya hemby fanns tolv gårdar och i varje gård bands en krona till midsommarstången. Varje gård höll sig med egen färgskala och resultatet blev brokigt och glatt. Ingen krona var den andra lik och för övrigt finns det inte två midsommarstänger som är likadana. Jag häpnades över hur mycket arbete som lades ner på ömtåliga prydnader som, om det ville sig illa, kunde blåsa sönder och förstöras av regn redan på midsommarnatten. Till den gängse utrustningen hör en fäktargubbe i toppen som representant för det idoga arbetet, fyra segelbåtar som företräder sjöfarten och en livgivande sol.
Stänger med korsarmar och kronor finns egentligen bara på fasta Åland. I skärgården har man tagit vad man har haft till hands, prytt stängerna med granriskransar, enrisgirlander och ängsblommor. De stängerna är platta, på avstånd påminner de om segelfartygsriggar, vilket naturligtvis är avsikten. I toppen vajar en vimpel.
Snart fick jag lära mig att den åländska midsommarstången är unik och nästan helig. De enkla repliker som i enstaka exemplar går till väders väster och öster om Åland räknas inte.
När en författarinna med åländska rötter, bosatt i Sverige, i en roman skrev om den åländska ”majstången” utbröt ett ramaskri. Lokaltidningarna fylldes av upprörda insändare, experter på folkkultur intervjuades, den stackars författarinnan fick minsann veta att hon levde. Hon försökte försvara sig med att det visst handlar om majstänger, för maja är ett gammalt ord för löva och stängerna lövas ju. Men det gick man inte med på. Åland har midsommarstänger och ingenting annat.
Bara så ni vet.