Man kan tycka att det var ansvarslöst att låta så många av de hemvändande fotbollsvännerna passera gränsen utan test.

Men man kan också tycka att gränsbevakningen gjorde en riskbedömning baserad på humana grunder när de beaktade hettan, väntetiden, vätsketillgången och resenärernas allmänna tillstånd.

När detta skrivs har myndigheterna rapporterat om över 300 nya smittfall i Finland kopplat till fotbolls-EM i S:t Petersburg. Det är oroväckande, men det hjälper knappast att skrika i högan sky och peka ut syndabockar.

Man kan förvisso tycka att det var ansvarslöst att låta så många av de hemvändande fotbollsvännerna passera gränsen utan test. Men man kan också tycka att gränsbevakningen gjorde en riskbedömning baserad på humana grunder när de beaktade hettan, väntetiden, vätsketillgången och säkerligen resenärernas allmänna tillstånd. Pest eller kolera, liksom.

Och det är kanske mer den typ av bedömningar vi behöver öva oss på nu. För det här viruset utrotas inte ännu på ett tag, oberoende av ursprung. Frågan är alltså hur vi ska leva med det. Stänga ner och kapsla in, skapa kokonger av förment trygghet? Eller gå på i ullstrumporna som om viruset inte fanns?

Det är säkert många som gjort fel och mycket som gått snett i diverse smittkedjor. Men sådant är livet, sådan är människan. En av dem som försökt sparka i gång debatten om hur vi ska leva med viruset med en växande mängd vaccinerade medmänniskor är Hanna Nohynek, överläkare vid Institutet för hälsa och välfärd (THL). Hon tycker att vi har demoniserat viruset och fastnat i en skräckvision av en snudd på oövervinnlig fiende. Hellre ser hon att vi använder tid och energi på att fundera ut smarta strategier för framtiden. Vi ska inte vara dumdristiga men inte heller sluta leva.

I en intervju för HBL sade den danska författaren Hanne-Vibeke Holst i fjol att vi i vår generation förlitat oss så mycket på läkarvetenskapen och modern teknologi att det gjort oss katastrofresistenta, särskilt i tanken.

”En av de svåraste aspekterna med coronaviruset är att det slår urskiljningslöst mot alla, hög som låg, och blottlägger vår generations oförmåga att möta döden. Den moderna människan finner sig inte i döden. Åtminstone har vi gjort allt för att skjuta upp den, och läkarvetenskapen har hjälpt oss. När vi får en diagnos förväntar vi oss att antingen bli botade eller åtminstone få mer tid,” säger hon.

Lite så har det också varit med coronaviruset. Till en början blev vi lamslagna och kastade oss i famnen på myndigheterna, vilket troligen var det fiffigaste vi kunde göra där och då. Någon med mer kunskap och insikt fick ta kommandot.

Men nu har det gått så lång tid att vi också måste ta eget ansvar. Eller som Holst uttrycker det: vi måste lära oss leva med ovissheten.

”Vi som redan har fått en diagnos, cancer eller annat, som innebär att vi kan insjukna på nytt när som helst och dö, har lärt oss att leva med ovissheten. Vi har det i våra kroppar. Vetskapen om att livet kan ta slut. Men för de allra flesta är det en ny och skrämmande insikt”, menar Holst.

Så var går våra gränser, för oss som enskilda individer och kollektivt som samhälle? Det är den diskussionen vi behöver föra nu. Det är en svår diskussion eftersom det inte finns ett rätt svar på frågorna. Det handlar om just gränser, egna och kollektiva, dragna utifrån en mängd parametrar och bedömningar.

Estlands statsminister, liberalen Kaja Kallas varnar i en färsk intervju i Financial Times västerländska demokratier för att utöva ett covidauktoritärt styre där det inte längre är nödvändigt. Hon har tidigare kritiserat Finland hårt men det finns också flera andra länder som utövar en häpnadsväckande coronanationalism, till exempel Norge.

”Även om det inte finns epidemiologiska orsaker nu ger vi inte tillbaka människorna deras frihet eftersom det är bekvämare så här”, säger Kallas provocerande till FT.

Man kunde tillägga att det också kan vara farligare för våra samhällen. Kallas har inrikespolitiskt fått mycket kritik för sitt sätt att hantera – eller snarare inte hantera – pandemin på, men som liberal, med ett minne av att lyda under en auktoritär regim, har hon definitivt sina poänger.