Li Andersson lyfter fram klimatfrågan
Efter ett halvår i sällskap av en glad bebis är Li Andersson återinstallerad som undervisningsminister. Hon betonar att eftervården av de skador skolornas distansundervisning orsakade måste få ta sin tid. När politikens hösttermin kör i gång i augusti vil
Efter att ha tagit hand om sin förstfödda dotter är Li Andersson tillbaka som undervisningsminister. I en intervju för HBL betonar hon att samhället måste förstå att eftervården av de elever och studerande som led av distansundervisningen måste få ta sin tid.
När politikhösten kör i gång i augusti vill Andersson att klimatfrågan ska vara regeringens högsta prioritet.
Li Andersson (VF) är tillbaka på jobbet som undervisningsminister efter att ha ägnat det senaste halvåret åt att ta hand om sin förstfödda dotter. Hon beskriver heltidsjobbet med Ava som jätteroligt, mycket intensivt och som trevlig samvaro.
– Hon är en så rolig typ. Hon är en mycket glad bebis som skrattar mycket.
Att vara nybliven förälder i coronatider krymper den sociala bubblan ännu mer än annars. För Ava dröjde det till midsommar innan hon för första gången träffade en annan människa lika liten som hon själv.
– Hon bekantade sig med stor förundran och glädje när hon märkte att det finns andra människor i samma storleksklass.
Li Andersson har svårt att sätta fingret på vad hon lärt sig av samvaron eftersom föräldraskapet är en livslång process. Härnäst ska hennes partner stanna hemma med dottern minst lika länge som hon själv gjorde.
– Det gav en hälsosam distans till jobbet med en jättestor omställning i vad som är det primära i livet. Det känns lämpligt att komma tillbaka nu så att jag inte ramlar rakt in i budgetförhandlingarna.
Som undervisningsminister i coronatider är Andersson bekymrad över nackdelarna med distansundervisningen under restriktionerna. Flera utvärderingar har visat att inlärningen led och många barn och unga mådde psykiskt sämre. Regeringen har lovat extra pengar till kommunerna så att skolorna ska kunna åtgärda problemen.
– Jag hoppas man förstår att vi kommer att behöva jobba ganska länge med det här. Skadorna korrigeras inte på en termin. Det måste finnas långsiktig vilja satsa på tjänster för barn och unga.
Hon vill inte vara efterklok kring beslut om restriktionerna eftersom de alltid togs utifrån den information man hade då. Skolornas distansundervisning har debatterats flitigt, men Andersson vill föra fram en aspekt:
– Många tycks anse att ungdomar på andra stadiet är nästan vuxna och därför ska klara av mer undervisning på distans. Det är ändå viktigt att komma ihåg att många på andra stadiet är minderåriga och har ett lika stort behov av stöd och sociala kontakter. Vi ska akta oss för att tro att de klarar av hur mycket som helst.
Spiral med sorglig ironi
Under valvakan för några veckor sedan såg Li Andersson Vänsterförbundet backa till 7,9 procent i kommunalvalet. Hon hade hoppats på mer, men säger sig vara mer bekymrad över det låga valdeltagandet (55,1 procent).
– Det var oroväckande lågt på ett allmänt plan, men vi såg också tydliga skillnader mellan olika områden. I vissa förorter med relativt låg inkomstnivå och hög arbetslöshet röstade under hälften trots att de kommunala beslutsfattarna kan påverka det lokala serviceutbudet, säger hon.
Ni, SDP och De Gröna gick alla bakåt – håller Finland på att bli blåare?
– Det är svårt att dra den slutsatsen på grund av det låga valdeltagandet.
Mer ser det ut som att det borgerliga blocket lyckades bättre med motivera sina väljare att rösta.
Andersson är mest orolig för att lågt valdeltagande blir som en självförstärkande spiral.
– När väljare i mera utsatta områden känner att politiken inte förbättrar deras vardag minskar deras intresse för att rösta, vilket leder till att starkare representation för väljare som har det bättre ställt. Det i sin tur leder till en politik som inte är lika beredd att satsa på service för låginkomsttagare eller mer utsatta förorter, vilket igen förstärker känslan av att politiken inte förbättrar vardagen konkret.
Finns det en risk att det missnöjet kanaliserar fler proteströster till Sannfinländarna, som kanske inte driver de utsatta personernas primära intressen?
– Absolut, och det hänger ihop med en häpnadsväckande politisk utveckling i Finland, hur långt högerut Sannfinländarna medvetet har gått. De är för nedskärningar i de offentliga utgifterna och för ganska stora försämringar i arbetsvillkoren,
anställningsskyddet och arbetslöshetsunderstödet.
– Det finns en sorglig ironi i det om Sannfinländarna, oberoende av sin politik, alltid får representera protestpartiet. Väljaren kan läsa in vad helst hen är missnöjd med, också fastän Sannfinländarna inte skulle stå för förbättringar.
Klimatet ska prioriteras
Att regeringspartierna går bakåt i ett kommunalval är inget nytt fenomen, men så sent som i våras syntes hur heterogen regeringen är då halvtidsförhandlingarna krisade. Li Andersson bevittnade den gungande regeringsskutan från läktarplats och hoppas att alla är ombord igen.
– Allt beror på hur partierna är beredda att förhandla. Jag hoppas de värsta kriserna är över för man kan inte ha kris hela tiden. Det var en ordentlig kris, men nu jobbar vi utifrån de budgetramar vi spikade i våras.
Andersson är nöjd med att regeringen har rott i hamn ett antal välfärdsreformer. Hon räknar upp allt från höjda pensioner och arbetslöshetsbidrag till slopandet av aktiveringsmodellen, den skärpta vårdardimensioneringen, familjeledigheterna, återinförandet av subjektiv rätt till dagvård, utvidgad läroplikt, stärkta resurser på utbildning och så förstås social- och hälsovårdsreformen som utgår från offentlig serviceproduktion.
De Gröna har sett tafatta ut då klimatfrågan har verkat stå och stampa, men Andersson påpekar att det de facto har skett mer än man kunde tro utifrån den offentliga debatten.
– Ett problem med klimatpolitiken är att folk förväntar sig enstaka och stora beslut fastän den utgörs av många små beslut inom alla sektorer. Det gör det svårare att lista reformer.
Regeringen har tagit beslut om åtgärder som halverar gapet mellan vad som gjorts och vad som behöver göras för att Finland ska vara på väg mot klimatneutralitet till 2035, som regeringsprogrammet föreskriver. Andra hälften återstår, och VF kräver att den läggs på bordet till budgetförhandlingarna i augusti.
– Det vore viktigt att klimatpolitiken blir prioritet ett för regeringen. Vi har haft ganska många budgetförhandlingar med sysselsättningen som nummer ett, och bra så, men nu måste det finnas tid och utrymme också för annat.
Ett problem med klimatpolitiken är att folk förväntar sig enstaka och stora beslut fastän den utgörs av många små beslut inom alla sektorer.