Brott och straff
När kommunalvalets resultat blev klart fick vi ta del av olika slags analyser av de nya beslutsfattarna. Helsingin Sanomat hade kartlagt de nya fullmäktigeledamöternas brottmålsdomar. Tidningen informerade att ett trettiotal rattfyllerister hade blivit invalda till fullmäktige. Något senare ändrades dock uttrycket "rattfyllerist" till "dömda för rattfylleri".
När en person tituleras som rattfyllerist definieras hens identitet helt och hållet av det brott som hen har begått. I en rättsvetares öron låter det smått märkligt eftersom uttrycket signalerar en attityd enligt vilken ett brott aldrig kan bli sonat. Den som har åkt fast för rattfylleri är för alltid en rattfyllerist, fast straffet redan skulle ha avtjänats.
Rattfylleri är tekniskt sett ett enkelt brott. Om promillegränsen överskrids är det klappat och klart. Det är också ett brott som i princip är lätt att undvika. Den som kör dricker inte. Men vi lever i ett samhälle som är marinerat av alkohol. Sociala sammankomster ordnas sällan utan förfriskningar. Det kalkyleras om man kan dricka ett glas vin nu om hemfärden startar om tre timmar. Efter en våt kväll kan det vara svårt att avgöra när man igen är i skick att köra. Risken för rattfylleri lurar runt hörnet även för sådana människor som i övrigt är ytterst laglydiga.
Jag försvarar inte personer som kör i fyllan. De förtjänar sitt straff. Brottets konsekvenser kan i värsta fall vara ödesdigra och tragiska. Om brottet är förknippat med sjukdomen alkoholism är det givetvis väsentligt att söka vård. Annars är risken för återfall överhängande stor.
I en rättsstat är det dock oberoende domstolar som dömer till straff. Straffet mäts ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet har varit. När personen har avtjänat sitt straff har hen sonat sitt brott. Straffrättsligt sett är det en relativt enkel sak att sona ett brott, men i det mänskliga umgänget är det svårare än så. De gångna brotten kan följa efter en och kontaminera livet långt efter den ödesdigra felbedömningen.
Söker man till offentliga uppdrag är det klart att ens förflutna förr eller senare avslöjas. Om snedstegen dryftas i sociala medier kan resultatet bli en klappjakt där den rättvisa rättegångens alla element saknas. Särskilt jobbigt är det om det enbart finns en misstanke om att ett brott har skett. Folkets domstol är snabb i vändningarna, den bryr sig inte om bevisning eller proportionalitet och den struntar i respekten för människovärdet.
Alla människor begår fel. En del begår sådana misstag som samhället har ansett vara så allvarliga att de leder till formella sanktioner. Hur väl dessa människor kan återanpassa sig till de gemensamma spelreglerna är i viss mån beroende av civilsamhällets informella reaktion. Väljer vi att stöta ifrån eller ger vi en andra chans?
Att förlåta är svårt. Men ett samhälle där människor för evigt definieras utifrån sina gamla brott är också väldigt sorgligt. Då har bara de perfekta en framtid – är det så vi vill ha det?