En isglass med historia
I sommarhettan smakar jag på en isglass. Den syrliga aromen för mig till ett kafé nedanför barockkyrkan i Taormina. Luften dallrar av hetta och svartklädda sicilianska gubbar halvsover under fikonträdens tjocka lövverk.
Jag beställer en granita och sitter som på första parkett på den eleganta piazettan när protagonisterna i filmen Il Gattopardo (Leoparden) passerar förbi för att delta i en av 1970-talets glamorösa filmfestivaler på den antika grekiska teatern. Strålande Claudia Cardinales briljanter gnistrar, resliga Burt Lancasters mustascher är väl ansade och charmiga Alain Delons vita sidenhalsduk sitter perfekt runt halsen. Den sicilianska adelsmannens Giuseppe Tomasi Lampedusas succéroman har blivit film och skildrar 1860-talets omvälvande tid på Sicilien när Giuseppe Garibaldis styrkor sveper fram med målet att ena den italienska halvöns många små kungadömen i en republik.
Kyparen med linneservetten över vänster arm serverar den luftiga granitan, en slags läskande sorbet. Ursprunget till läckerheten kan spåras till det arabiska herraväldet på Sicilien på 800-talet då morerna i 200 år håller sitt yppiga hov i huvudstaden Palermo och flera hundra moskéer lyfter sina slanka minareter mot himlen.
Araberna planterar citrusfrukter och har med sig receptet på sherbet, en isdryck smaksatt med fruktjuice. Bland adelsfamiljerna blir det ett privilegium att kyla ner fruktsaft med snö från vulkanen Etna.
Under vintern lagras snön i speciella stenkonstruktioner ovanför naturliga grottor och täcks med vulkanisk aska. Att samla snö blir småningom ett yrke. Då sommarhettan är kvävande stuvar arbetarna vagnar fulla med balar av snö, täcker dem med salt och halm och kör ner mot kustens byar och piazzor. Också den fattigaste kan svalka sig med snön blandad med socker och citron.
Frihetskämpen Giuseppe Garibaldis rödskjortor kommer att ge adelskapet dödsstöten. Il Gattopardo är berättelsen om don Fabrizio, prinsen av Salina som vill försvara adelns värderingar fast hans ställning redan satts i gungning av nyrika bönder och lågadeln. En ny samhällsordning innebär slutet på släktens storhet. Salarna i adelspalatsen blir allt mer ödsliga, de förgyllda porträttramarna täcks av dammlager. När don Fabrizios systerson Tancredi drar upp i bergen för att med revolutionärerna kämpa mot den samhällsstruktur som gynnat adelsfamiljerna i århundraden, inser prinsen att tidens vingslag är för tunga för att kunna bekämpas.
På en fattig stinkande bondgård blir don Fabrizio serverad en smältande granita där 13 flugor simmar. Granitan, som stått för det oföränderliga, blir plötsligt symbol på förruttnelse och förfall. Inget blir som det varit, men granitan fortsätter sitt segertåg med de mest varierande smaker och toppad med grädde.