Fast i den kinesiska rävsaxen?

Hur förhåller man sig till ett land som lockar med världens största marknad, men som samtidigt ständigt bryter mot de demokratiska spelreglerna? Det är en högaktuell fråga för politiker, företagsledare, akademiker och även idrottare.

Kina är alltmer i fokus för världens uppmärksamhet. Här startade, av allt att döma, den globala pandemin, och här finns flest kolkraftverk. Men Kina är också det land som snabbast repat sig från pandemins effekter och som tillverkar flest solpaneler. Landet är dessutom en allt viktigare ekonomisk och politisk stormakt, men även en allt hårdare kommunistisk diktatur. Med andra ord går det inte längre att ignorera Kina, utan det krävs en genomtänkt strategi.

Att skaffa sig en sådan strategi är sannerligen ingen lätt sak. Fråga den svenska klädjätten H & M. När företaget förra hösten uttryckte sin ”djupa oro” över rapporter om tvångsarbete och etniska förföljelser i provinsen Xinjiang och därför slutade köpa bomull från regionen hände först ingenting. Men ett drygt halvår senare, när EU införde sanktioner mot Kina uppmanade det kinesiska kommunistpartiets ungdomsförbund plötsligt till ”spontan” bojkott mot företaget, försvann butikslägen från gps-kartor och e-handelssidorna gick inte att nå. H & M duckade och hoppades att det skulle blåsa över.

Xinjiang-provinsen är något av ett konfliktepicentrum. Medan BBC och andra trovärdiga källor rapporterar om etnisk rensning, interneringsläger och tortyr hävdar kinesiska myndigheter först att inga läger finns, men sedan, när satellitfotograferingen gjort sitt, att det bara handlar om omskolningsläger för att förhindra terrorism. Utmaningen för västerländska företag är att säkerställa att inga produkter de köper har producerats under tvångsarbete från dessa eller andra typer av läger, men det är nästintill omöjligt, eftersom Kina inte tillåter några fristående inspektioner. Då får man som Stora Enso sluta att skicka cellulosa till Xinjiang efter rapporter om att den förädlas till viskos i fabriker i närheten av dessa läger. Eller göra som Solar Finlands dotterbolag Salo Tech och flytta produktionen av solceller från Xinjiang till ställen i andra länder där det är lättare att säkerställa att det inte förekommer några kränkningar av mänskliga rättigheter. Men därmed utsätter sig företagen samtidigt för risken för olika typer av oväntade och oöverblickbara repressalier.

Om vissa företagsledare har en svår utmaning i att hitta en bra balans mellan att gå på tå för att inte störa den kinesiska marknaden och ändå stå upp för mänskliga rättigheter, vilket de västerländska kunderna förväntar sig, är situationen likartad för många politiker. Även här balanseras det så det står härliga till, i första hand på EU-nivå, även om statsminister Sanna Marin varit tydlig och skrivit på Twitter att omvärlden inte får blunda för Kinas förtryck för att gynna handel.

EU:s Kinastrategi i tio punkter tar upp samarbete kring allt från FN, klimat, och WTO till upphandling, men även säkerhetsrisker kring kritisk infrastruktur och direktinvesteringar. EU och Kina har också förhandlat fram ett investeringsavtal, ivrigt påhejade av framför allt Tyskland och Frankrike, men avtalet skulle också ge finska företag större förutsägbarhet och bättre marknadstillgång. Det hänger dock lite i luften för tillfället, eftersom det i EU-parlamentet, som måste godkänna avtalet, hörs kritiker som hävdar, just med hänvisning till situationen i Xinjiang, att det finns för stora möjligheter för Kina att kringgå klausulerna om mänskliga rättigheter. Avtalet är dessutom endast delvis offentligt, vilket spätt på kritiken.

Andra aktörer som fått anledning att reflektera över samarbetet med Kina är olika universitet och andra lärosäten. Samarbeten sker ofta på kinesiskt initiativ via Konfuciusinstitut som lär ut det kinesiska språket och kulturen, med lärare som betalas av Kina, medan lärosätena står för lokaler i en akademisk miljö. Sedan 2004 har över 500 institut grundats över hela världen, varav ett, som invigdes 2007, vid Helsingfors universitet,

Från början uppfattades dessa samarbeten som oproblematiska, men har på senaste tiden ifrågasatts alltmer i takt med att den kinesiska samarbetspartnern Hanban, som lyder direkt under Kinas undervisningsministerium och därmed den kinesiska regeringen, börjat ställa allt tydligare krav på inflytande. Sverige, där det första Konfuciusinstitutet utanför Asien öppnades 2005, har nu, som första land i Europa, valt att stänga samtliga anläggningar. Institutet i Helsingfors ser ut att bli kvar, åtminstone tills det nuvarande kontraktet löper ut 2023.

På andra platser i världen framkommer mer problematiska kopplingar mellan kinesiska aktiviteter och den akademiska världen. Ett belgiskt universitet stängde till exempel sitt Konfuciusinstitut efter rapporter i medier om spionmisstankar mot direktören för institutet, medan en kartläggning i Australien visat att Kinas militär skickar forskare med dold agenda till utländska universitet.

En möjlig kommande konfrontation mellan västerländska och kinesiska värderingar och synsätt är vinter-OS i Peking nästa år. För inte så länge sedan gick 180 organisationer ut i ett gemensamt uttalande och krävde en bojkott av spelen ”för att de inte ska kunna användas för att uppmuntra Kinas motbjudande människorättsbrott och förtryck av dissidenter”. Här kommer tids nog en hel rad av aktörer, från sponsorer, medieföretag och reklamköpare till idrottsförbund och idrottare att tvingas göra ett aktivt val, liksom även konsumenter och tv-tittare.

Oberoende av om man är företagsledare, politiker, professor, idrottare eller bara vanlig konsument är det inte lätt att ta sig ur den kinesiska rävsaxen. Den inflytelserika tidskriften The Economist konstaterade att ”den brutala verkligheten när väst gör affärer med Kina är att man är i underläge”. Vad som behövs är år eller kanske decennier av tålmodigt och beslutsamt arbete med att dels bygga upp egna förmågor inom produktion och logistik, dels ständigt hävda de mänskliga fri- och rättigheternas okränkbarhet. Men framför allt att vara medveten om att det verkligen är en rävsax.

”Medan BBC och andra trovärdiga källor rapporterar om etnisk rensning, interneringsläger och tortyr hävdar kinesiska myndigheter först att inga läger finns, men sedan, när satellitfotograferingen gjort sitt, att det bara handlar om omskolningsläger för att förhindra terrorism.”

BENGT WAHLSTRÖM är svensk civilekonom, omvärldsanalytiker och författare med framtidsfrågor som specialitet.