Day lyfter platt drama om jazzikon
Lee Daniels The United States vs. Billie Holiday handlar om de sista tio åren i jazzlegendens liv. Huvudrollsinnehavaren Andra Day räddar en film som i sina sämsta stunder lutar åt misärporr.
Den som såg dokumentären Billie från förra året är redan någorlunda insatt i jazzikonen Billie Holidays liv. Där täcktes allt från den fattiga uppväxten, övergreppen, de våldsamma relationerna och drogerna till musiken, den legendariska utstrålningen och rösten.
I Lee Daniels The United States vs. Billie Holiday ligger fokus på de sista tio åren i Lady Days liv. Filmens inramning är en radiointervju som Holiday (Andra Day) gör med Reginald Lord Devine (Leslie Jordan i en distraherande peruk) 1957, två år innan hon dör, men filmen backar snart tio år bakåt i tiden, till
Holiday på scen, där hon strålar som ingen annan.
Krig mot Holiday
Men livet är komplicerat, både i det privata och i det professionella. Efter sig har hon Harry J. Anslinger (Garrett Hedlund) och hans lakejer på FBN (Federal bureau of narcotics) vars krig mot droger utvecklas till ett krig mot Holiday. Egentligen är de provocerade över att hon fortsätter sjunga Strange fruit, en protestsång om lynchningarna i södra USA. Sången, tycker Anslinger, skickar "fel signaler", och den rasistiska undertonen är tydlig. Men FBN kan inte arrestera henne för att hon sjunger sången, så de väljer att försöka sätta dit henne för droginnehav i stället.
Till sin hjälp tar de FBN-agenten Jimmy Fletcher (Trevante Rhodes), en svart man som infiltrerar Holidays inre krets för att komma henne nära. Men Fletchers övertygelse grumlas ju mer han lär känna Billie och han inser snart att även han bara är en spelpjäs i Anslingers diskriminerande korståg.
Lysande debutant
Det bör genast sägas att debutanten Andra Day är alldeles lysande i rollen som Holiday, hon är engagerad, rå, stark men sårbar. Hennes röst bär genom filmen, både genom sångerna och hur den gradvis blir raspigare, hårdare, tärd, precis som Holiday själv. Det är därför alldeles särskilt synd att filmen runt henne faller så platt. Lee Daniels (Monster’s ball, Precious) jobbar här utan tydlig vision och finess. Dialogen känns ofta klumpig och det saknas en stark röd tråd. Berättandet blir i stället episodiskt och ofokuserat, med en hel uppsjö dramaturgiska val som saknar tydlig förankring i berättandet.
Här finns paradoxalt både för mycket och för lite att berätta – Daniels cirklar runt samma mönster om och om igen och även om Holidays liv under den här perioden kan
ske tedde sig som en upprepning av samma krav och samma utmaningar är det filmen till last att Daniels till synes inte vet hur han ska föra berättelsen framåt. Resultatet är något som i sina sämsta stunder lutar åt misärporr och i sina bästa stunder ger oss glimtar av ett engagerande livsöde.
För det är fascinerande, och oerhört tragiskt, att se denna kvinna ge avkall på sig själv i relation till andra, men aldrig svika sina politiska övertygelser, det som för henne handlade om grundläggande mänskliga rättigheter. I den mån filmen lyfter är det helt och hållet Andra Days förtjänst, hon är verkligen underbar, och hennes prestation är orsak nog att se filmen, trots allt.
MARTINA MOLIIS-MELLBERG