Anders Thomas Jensen hittar inte balansen
Anders Thomas Jensen är den mesta och bästa av manusförfattare som ibland sätter sig på regissörspallen. Men i Rättfärdighetens ryttare fungerar inte den komisk-dramatiska balansen.
DRAMA/KOMEDI Rättfärdighetens ryttare
Regi och manus: Anders Thomas Jensen. Foto: Kasper Tuxen. I rollerna: Mads Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas, Andrea Heick Gadeberg, Lars Brygmann, Nicolas Bro.
Knappt har man hämtat sig från Thomas Vinterbergs En runda till innan ett annat dreamteam à la dansk film presenterar sig. Ombord finns givetvis Mads Mikkelsen men också Nikolaj Lie Kaas, Lars Brygmann och Nicolas Bro – alla välbekanta ansikten för vänner av dansk dynamit.
Men mest av allt handlar det om Anders Thomas Jensen (Älskar dig för evigt, Efter bröllopet, Hämnden), den mesta och bästa av manusförfattare som alltid då och nu sätter sig på regissörspallen, såsom i filmer som Blinkande lyktor, Adams äppel och Gröna slaktare. Precis som dessa är också Rättfärdighetens ryttare (Retfaerdighedens ryttere) en svärtad komedi, ett brottsdrama gjort med glimten i ögat. Dock är inramningen tragisk, djupt tragisk.
Mystisk olycka
Här har vi en mor och en dotter (Anne Birgitte Lind respektive Andrea Heick Gadeberg) som är med om en svår tågolycka, med den påföljd att unga Mathilde (Gadeberg) förlorar sin mamma.
Bland offren finns också en ökänd gängkriminell i färd med att vittna i en rättegång där gängledaren Kurt Olesen (Roland Møller) står åtalad. En ren slump hävdar polisen men det är inget som Nikolaj Lie Kaas statistikertomte köper.
Det gör inte heller forskarkollegan och hackaren Lennart (Lars Brygmann), i synnerhet som det visar sig att gängledaren Olesens bror steg av tåget kort innan det smällde.
Så varför inte samtala med Mathildes far (Mikkelsen), den i Afghanistan stationerade yrkessoldaten som på förekommen anledning sätter kurs mot Danmark, fast besluten att klämma åt dem som orsakade hans frus död.
Det är upptakten till en våldsspiral som heter duga men som sagt varvas krutröken med det svärtat komiska, levererat av firma Brygmann & Lie Kaas som snart får sällskap av Nicolas Bros datornörd, en annan krutuppfinnare.
Mot varandra står så den kallhamrade yrkessoldaten och en trio som innan den fick sparken från sitt forskningsprojekt utvecklade en algoritm som mäter sambandet mel
lan dövhet och klumpfot, sånt.
Resultatet är en kriminell ”talangafton” med inslag av Tarantino-hyss, komplett med en tonårsdotter som sörjer sin mor och sätter sin tilltro till Brygmann et consortes, detta eftersom hennes far är oförmögen att komma emot känslomässigt.
Skrattet fastnar
Det här borde inte vara någon match för Anders Thomas Jensen, mannen som i Adams äpplen flinade åt nynazister och som i Gröna slaktare gjorde (stor) komedi av det kannibalistiska.
Men se nej. Den komisk-dramatiska balansen fungerar bara inte och sedan går det som det går, att skrattet fastnar i halsen.
Knappast blir det bättre av att Jensen skjuter till en bredsida manlig ”soulsearching”, varpå Mads Mikkelsen militär – av den skäggiga och snaggade kalibern – får för sig att krypa till korset.
Däremot känns det lite kul med den ”fjärileffekt” som filmen laborerar med, det vill säga att allting påverkar allting. Det är en i Danmark stulen cykel, på väg till den svarta marknaden i Tallinn, som gör att Mathilde och hennes mor sätter sig på olyckståget. Till att börja med alltså.