Hur väcker vi de missnöjda?

Det fanns egentligen bara en stor vinnare i det senaste kommunalvalet, och det var soffan. Endast lite över hälften av finländarna, cirka 55 procent, ville säga vad de tyckte om hur våra välfärdstjänster och utbildningen ska ordnas. Det är ett historiskt lågt valdeltagande, enligt Statistikcentralen har ett så lågt valdeltagande i kommunalvalet inte mätts sedan år 1950. I hela 24 kommuner var valdeltagandet under 50 procent, i vissa kommuner så lågt som 46,5 procent.

I detta val syntes det även speciellt tydligt hur ojämlikt intresset fördelade sig: valdeltagandet var lågt i många områden där inkomst- och utbildningsnivån är lägre, medan det var betydligt högre i områden där det bor bättre bemedlade invånare. I Helsingfors var valdeltagandet högst i Munksnäs och Tammelund, medan det var lägst i Stensböle, Jakobacka och Ärvings. Det rekordlåga valdeltagandet gynnade partier med trogna och aktiva väljare, som Samlingspartiet och SFP, medan det försämrade resultatet för de rödgröna partierna och Sannfinländarna.

Mer centralt än hur det påverkar olika partier är ändå vad detta valresultat säger om hur vår demokrati mår. Varenda instans som arbetar med politik och samhällspolitiska frågor borde stanna upp inför det historiskt låga valdeltagandet. Vi måste kunna bättre än så här.

Vi som arbetar inom partier måste hitta nya sätt att engagera och skapa utrymme för människor som vill engagera sig samhällspolitiskt, och speciellt fokusera på hur vi kan få fler kandidater och partiaktiva som bor i de områden där valdeltagandet är lågt. Redan innan detta kommunalval har det i stadsfullmäktige i de större städerna suttit mest representanter från bostadsområden i centrum samt från områden där både inkomsterna och utbildningsnivån är hög. Situationen leder till en ond cirkel: när valdeltagandet är högst i de välbärgade områdena väljs det mest representanter från dem, vilket leder till att förorternas behov inte hörs och syns tillräckligt. Uteblivna satsningar förstärker sedan den känsla många har av att rösta är onödigt, när ingenting ändå blir annorlunda.

Men utöver partierna måste också medierna ställa sig frågan om vi lyckas lyfta fram sådana frågor som intresserar i valet. I de undersökningar som görs om vilka politiska frågor folk anser vara viktigast, brukar hälso- och äldrevården vara i topp. Speciellt i detta val var det i stället förvaltningen som fick merparten av utrymmet, med diskussioner om social- och hälsovårdsreformen och landskapsbeskattningen. I fortsättningen kanske det kunde vara en idé att låta folk i olika områden få ställa frågorna som medierna lyfter fram, och ordna mer lokala valdebatter och paneler på olika håll i staden. Demokratin fungerar inte som den ska om det enbart är de bättre bemedlade som deltar.

”Vi måste speciellt fokusera på hur vi kan få fler kandidater och partiaktiva som bor i de områden där valdeltagandet är lågt.”

LI ANDERSSON är undervisningsminister, partiordförande för Vänsterförbundet, riksdagsledamot och stadsfullmäktigeledamot i Åbo.