Southgate framgångsrikaste managern på ett kvartssekel
Att vara landslagstränare för det engelska landslaget hör till de svåraste jobben i fotbollsvärlden. Pressen utifrån är enorm och den massmediala bevakningen monumental och stundtals fullständigt brutal. Här gäller det hålla tunga rätt i mun, balansera förhållandet tilll media och framför allt nå resultat. Gareth Southgate har så här långt lyckats väldigt bra med alla tre.
Southgate var en nödlösning då han tog över 2016 efter att dåvarande landslagstränaren Sam Allardyce fastnat med fingrarna i den berömda syltburken. En kontroversiell video som läckte ut var början på slutet av Sam Allardyces korta tid som engelsk förbundskapten. I den förklarade Allardyce hur man kan lura systemet och kringgå transferreglerna med tredjepartsägande. Sen var det bara att säga upp sig, ringa kompisen Steve Bruce, boka in en runda golf och lugna ner sig över några rejält tilltagna GT:n.
Southgate kunde och kan engelsk fotboll oerhört bra och är ambitiös och söker hela tiden efter ny information. Finns vissa likheter med finska landslagstränaren Markku Kanerva som har en liknande profil. Också Kanerva var en tillfällig lösning innan Bollförbundet ändrade sig.
Båda har haft spelarnas välbefinnande i fokus. Och tittar man på England, som sannerligen haft sin beskärda del av problem med grupperingar, fylleskandaler och allmän missämja, verkar Three Lions väldigt homogent med Southgate.
Hans ledarskap beskrivs som människonära och positivt. Men att det här han som bestämmer och anger tonen har han hela tiden varit väldigt tydlig med. Som då han skickade hem unga duon Phil Foden och Mason Greenwood från Island och höll dem utanför truppen en stund efter att duon lockat med sig några damer till hotellrummet i Reykjavik trots stränga coronarestriktioner.
Southgate markerade tydligt var gränsen går. Frihet under ansvar. Gör du bort dig får du ta konsekvenserna. I en fotbollsvärld där bortskämda och överbetalda spelare blir allt flera kan det behövas tydliga ramar.
I Robsons och Venables fotspår
Det engelska fotbollsförbundet har verkligen inte sparat på slantarna då de provat olika tränare under årens lopp.
Sven-Göran Eriksson hade något stort på gång men hela vägen räckte det inte. Sen blev hans kärleksliv en följetong i engelsk press och har de skoningslösa tabloiderna en gång fått upp ett spår ger de sig inte. Erikssons definitiva fall blev Fake Sheikhhärvan, en fälla som riggades av skräptidningen News of the World.
Steve McClaren var en flopp och England tog sig inte ens till EM 2008.
Efter det öppnade FA plånboken på vid gavel och anställde oerhört ansedda Fabio Capello. Italienarens engelska var oerhört bristfällig och då han inte alls förstod sig på hur man skulle bete sig med engelsk media blev det snabbt slagsida på projektet. Capello kallades redan i Italien för järnprefekten och hans extrema kontrollbehov passade illa in i den här omgivningen.
Resultaten var mediokra, med en åttondel i VM 2010 som främsta merit. Inför EM 2012 sade han upp sig som en protest mot att FA fråntog John Terry kaptensbindeln. Terry var då misstänkt för att i rasistiska ordalag ha häcklat Anton Ferdinand.
Roy Hodgson inledde godkänt men gruppspelet i VM 2014 blev en katastrof och då England åkte ut i åttondelen mot Island två år senare var det slut på den eran.
Sen kom Allardyce men hans sejour blev bara en match lång. Segerprocenten på jämnt 100 är lika bra som den Olli Huttunen kan visa upp som finsk landslagstränare.
Låga förväntningar
Då Southgate tog över som förbundskapten var intresset för landslaget tämligen svalt i kungadömet. Och förväntningarna inför VM 2018 var verkligen inte höga.
England tog två raka segrar i gruppspelet och då gjorde det ingenting att laget föll mot Belgien.
I åttondelen mot Colombia krävdes straffar för ett avgörande och då Jordan Henderson som tredje skytt misslyckades tänkte många att den engelska förbannelsen i straffsparkstävlingar skulle hålla i sig.
Men genom en colombiansk ribbträff och en räddning av Jordan Pickford senare var England i kvartsfinal. Första gången någonsin England vunnit en straffsparkstävling i VM. I EM är facit en seger på fyra försök.
I kvarten i Samara sopade man enkelt undan Sverige.
Drömmen om final tog slut i en
bitter semifinalförlust mot Kroatien då Mario Mandzukic gjorde avgörande 2-1 i förlängning. Den matchen kunde ha slutat precis hur som helst och då laget återvände från äventyret i öst var de flesta, och de är många, fotbollsfans i England mer än nöjda.
Southgate, ett andra- eller tredjehandsval som bara var tänkt som en tillfällig lösning, hade plötsligt tagit England till landets största framgång sedan VM 1990 då Bobby Robsons lag föll mot Västtyskland i semifinal. Efter straffar.
Terry Venables förde England till semifinal i hemma-EM 1996. Också det slutade i strafförlust. Mot Tyskland.
Den framlidne Sir Bobby Robson och Venables anses allmänt höra till de skarpaste tränarhjärnorna England någonsin fått fram.
Var Southgate lägger sig i den jämförelsen återstår att se. Att det ser lovande ut är knappast en överdrift.
Ukraina väntar i kväll och då finns bara en favorit. England.