Avskalat men inte avståndstagande
Det känns passande och betydelsefullt att Maija Luutonen valt att ställa ut sju verk på Galleri Sinne. Helheten är så sammansvetsad att inget av verken kunde skiljas från helheten.
Galleri Sinnes sommarutställning Res består av sju verk av Maija Luutonen. Helheten är sammansvetsad till den mån att det är så gott som omöjligt att föreställa sig någon av de inkluderade installationerna separat presenterade, skilt för sig. Väggarna och en stor del av golvytan förblir tomma på utställningen där Sinne återvänder till vad som med åren blivit något av ett kännetecken för galleriet: extrem avskalning.
Med privat finansiering kan Sinne under ledning av kurator Markus Åström välja att utnyttja sin stora lokal på helt okommersiella sätt och dansa på lina mellan minimalism och “fuck you”-attityd. Man lyckas för det mesta med de utställningar där galleriet på flit lämnas nästan tomt eller tillägnas svårpenetrerade monokroma verk, eftersom det aldrig tycks finnas någon ironi närvarande i Sinnes program. Stämningen kan ibland vara kylig, men aldrig på ett sätt som söker vara elakt mot oinvigda besökare.
I Maija Luutonens noggrant planerade Res, där stora tvådimensionella målningar placerats på golvet, är galleriets relativa tomhet påtaglig endast vid första anblick. Rummets kala väggar och verkens placering bedrar, för när man väl försjunker i helheten märker man strax att den varken är avståndstagande eller minimalistisk. “Luutonens konst bygger långt på reduktion” konstateras det i utställningstexten, men i verkens färger och former finns referenser till både natur och arkitektur. Små detaljer finns det också gott om.
Symboliskt antal
Det känns passande och betydelsefullt att Luutonen i Res valt att ställa ut sju verk. Den ytterst symboliska siffran återkommer inom olika religioner och världsåskådningar, inom såväl kristendomen som japansk mytologi. I sina verk med sådana magiskt laddade och kryptiska namn som Violet Eyes och Milk of Magnesia studsar Luutonen mellan olika kulturella referenser och eror. Utställningen har fått sitt namn från verket Res (2021) som består av en samling små keramikföremål. På latin betyder res “sak”, vilket antyder att ett möjligt närmandesätt till utställningen är att se på verken som högst fysiska ting, som artefakter ur konstnärens ateljé.
De små keramiktingestarna är mer än bara artefakter: de är hemlighetsfulla arkeologiska fynd.
Utställningens fem målningar är alla utförda på papper, vilket i kombination med kortsidornas knappt synliga spår av häftstift för tankarna till plakat och affischer. Pappren vilar på skivor som står på egna fötter – det första verket man ser när man stiger in i galleriet, Violet Eyes (2021), har ben av aluminium. De flesta andra konstnärer skulle antagligen ha skapat symmetriska underlag, men Luutonen rör sig från en hård inledning (målningens färger är också utställningens oroligaste) mot ett vänligare håll. Majoriteten av skivorna ligger förvånande nog på bastanta tvålblock.
Fågelperspektiv påbjuds
På grund av placeringen tittar betraktaren ner på verken – det finns helt enkelt inget annat sätt att ta in dem. Man är alltså tvingad till ett slags fågelperspektiv, vilket tjänar målningarna utomordentligt väl. Akrylfärgen tycks vara spraymålad på underlaget, och det ligger nära till hands att tänka på airbrushteknik. De abstrakta ytorna täcks av mjuka och undulerande former, och de diffusa gränserna mellan olika färger skapar illusioner av vatten och sanddyner eller associationer till välkrattade zenträdgårdar. Det känns som om man ser ner på särpräglade landskap. Ifall målningarna var monterade på väggarna skulle intrycket vara ett helt annat. Alltså är det sparsmakade användandet av galleriutrymme välbefogat.
Som andningshål i en hektisk och smått hysterisk sommarstad fungerar Res utomordentligt. Terrassbelamrade Stora Robertsgatan känns i allt större utsträckning som en gränd i Magaluf, men med Sinne i dess centrum finns ändå lite civiliserat lugn kvar.