Sommarmusik med HK Gruber som konstnärligt fördomsfri ciceron
HK Gruber, konstnärlig ledare för Avantis Sommarmusik, har satt ihop en festival som ter sig föredömligt mångfasetterad.
HK Gruber, den österrikiska samtidsmusikens kultfigur nummer ett, är inte bara en sällsynt mångsidig musiker utan även en föredömligt fördomsfri programplanerare med en säker känsla för en fungerande konsert- och festivaldramaturgi.
Gruber, konstnärlig ledare för Avantis Sommarmusik, har satt ihop en festival – ursprungligen planerad för i fjol – som ter sig föredömligt mångfasetterad till sin estetiska profilering och öppningskonserten bjöd på, förutom Grubers egen megahit Frankenstein!!, ett uruppförande av en smådoldis inom den inhemska nutida musiken samt en av Grubers landsmän och elever.
Bernd Richard Deutsch (f. 1977) var en för mig ny bekantskap, vars musik jag mer än gärna återvänder till. Den på science fiction-ikonen Philip K. Dicks text löst baserade tresatsiga Dr. Futurity för sexton musiker (2013) är rasande virtuost avfattad och klangligt briljant musik, som i sig kanske inte är direkt originell men ändå kändes fräsch på ett klart medryckande sätt. Bland finländska tonsättare gick tanken i första hand till en Sebastian Fagerlund på sitt mest raljanta humör.
Egensinnigt och innovativt
Jouni Hirveläs (f. 1982) för Eriikka Maalismaa specialdesignade violinkonsert Rakka – titeln anspelar på geologiska formationer – var sedan en helt annan femma. Hirvelä lyckas med konststycket att vara tillika hårdfört modernistisk och öppensinnat polystilistisk, kompromisslös och publiktillvänd, och slutresultatet är fascinerade inom ramen för sin egensinniga och tämligen innovativa klangvärld.
Det börjar inte direkt lovande, med en soloviolin som det rätt klichémässigt rivs, gnisslas, skrapas och raspas på, men Hirvelä nyttjar även en inom bluegrassen förekommande chopping-teknik och snart börjar det hända och ske i orkestern. Det bubblar och fräser, visslar och väser, och hela tiden har man en känsla av en målmedvetet utstakad dramaturgisk riktning.
Spännande på riktigt blir det när en banjo zoomas in; tänker Hirvelä månne chockera oss med äkta bluegrassanspelningar? Riktigt så roligt skulle vi inte ha det, men banjoisten plockar rytmiskt uppfordrande på instrumentet, rörelserna smittar av sig på de övriga musikerna och snart svänger det både hårt och intrikat.
Man kan förstås fråga sig i vilken mån de rörelsemönster Hirvelä föreskrivit för såväl solisten som en del av orkestermusikerna de facto bidrar med något väsentligt konstruktivt till klangkroppen – det var hur som helst omöjligt att avgöra i hemmafåtöljen – och man kan även rista ett och annat frågetecken för solopartiets utformning. Maalismaa tycktes dock njuta i fulla drag av att förverkliga alla de mer och mindre subtila nyanserna och visst gav hon intrycket av att vara fullkomligt ett med sin stämma.
Bekymmerlösa stilmixar
Även Gruber tycktes njuta i fulla drag av att förverkliga sina unga kollegers musik, samtidigt som kontrasten till Frankenstein!! (1977), med underrubriken ”Pandemonium för chansonnier och ensemble” till H. C. Artmanns lätt morbida barndikter, inte gärna kunde ha varit större. Gruber mixar lika bekymmerslöst som elegant element från den konst- och populärmusikaliska sfären och med sin expressivt kraxande kabaréröst sätter han sin helt unika prägel på ett helt unikt stycke.
Avantimusikerna är kända för att spela precis vad som helst som sätts framför dem och går att läsa – samt en hel del som inte går att läsa – och musicerandet var även denna gång genomgående på en förbluffande hög nivå. Festivalen tuffar på över veckoslutet och även fredagens kvällskonsert samt söndagens avslutningskonsert strömmas på orkesterns Youtube-kanal.