Wennäkoskis pianotrio var Finlandskonsertens diamant
Kontrasterande pianotrion, sammanfogade pianostycken, klassiska stråksolon och ett mörkt farvältagande var koordinaterna i torsdagens konsert i Balderssalen. Hur är läget, Finland? Helsinki Chamber Music Festival
Pekko Pulakka, violin; Kreeta-Julia Heikkilä, violin; Hajnalka StandiPulakka, viola; Jaani Helander, cello; Piotr Zimnik, kontrabas; Jaan Ots, piano; Mariko Furukawa, piano. Salonen, Saariaho, Zinovjev, Hauta-aho, Aho, Yli-Salomäki, Wennäkoski. Balderssalen 1.7.
Det sista numret på öppningskonserten vid Helsinki Chamber Music Festival, Lotta Wennäkoskis Päärme (”fåll”, 2015) för pianotrio, var den häftigaste upplevelsen under kvällen. Här har vi ett verk som gör rättvisa åt sin ”utommusikaliska” idé, sömnad. Man behöver inte ha långsökt fantasi, man behöver bara betrakta stråkarnas battuto-tekniker och höra hur de olika stämmorna vävs in i varandra.
Trio Teos (Kreeta-Julia Heikkilä, Jaani Helander och Jaan Ots) arbetade intensivt och fick temperaturen att stiga i den redan varma salen. Det centrala elementet rytm fogar samman piano- och stråkstämmorna till en enhet. (Makt)balansen faller inte tillbaka till en vanligt förekommande egenskap hos sammansättningen pianotrio, så att stråkarna arbetar ihop sig med pianostämman som motpart.
Det senare kännetecknar däremot Aki Yli-Salomäkis pianotrio Raukeaa (”dåsigt”, 2019), som spelades av samma ensemble som dessutom uruppfört verket. Ett uns mer uppmärksamhet vid dynamisk finjustering hade inte skadat. Pianots roll verkade något anspråkslös i större delen av verket. Kvällens pianister fick dock nöja sig med en flygel modell äldre, som kanske inte återgav alla tilltänkta nyanser. Särkilt det övre registret saknade skimmer och basen klingade någorlunda väl i antingen forte eller mezzopiano.
Två pianostycken är ett
Om två pianotrion stod som konstraster, fungerade Sauli Zinovjevs pianostycke Epilogi (2013) som en kommentar till Kaija Saariahos Prelude (2007). Bägge är tillägnade med förnamnet till respektive pianist som uruppfört dem. Bägge verken är pianistiskt idiomatiska, välklingande och utvecklas kring en kärna som bygger på tonupprepningar. Epilogi börjar med samma toner (ciss-d) som Prelude slutar – kanske slump, kanske inte.
Den flexibla, starka och smidiga pianisten Mariko Furukawa hade troligen uppmärksammat sambandet då hon spelade verken i ett, som en tvåsatsig sonat. Zinojevs inspirationskälla för Epilogi var ett Proustcitat där författaren betonar meningsfullheten i att inte alltid söka nytt, utan att se med nya ögon på det gamla. Sambandet mellan den klingande musiken och något utanför den visade sig inte konkret som i Wennäkoskis fållsömnad, utan snarare som metafysiskt.
Ytterligare solostycken spelades av violasten Hajnalka Standi-Pulakka, vars träffsäkra och energiska spel övertygade i Esa-Pekka Salonens Pentatonic Etude (2008/2014) samt Piotr Zimnik i kontrabasklassikern, Teppo Hauta-ahos Kadenza (1978), som jag inte fastnade lika mycket för denna gång.
Vad hör du, Finland?
Konserttiteln på kvällens konsert Mitä kuuluu, Suomi? kan ha dubbel betydelse på finska. Man frågar hur det står till (eller ledigare, om ”läget”, enligt programmets svenska översättning). Men man kan också tolka uttrycket som en fråga om vad någon hör. Vi hörde ett program som i första hand var musikerdrivet, inte en sammanställning av representativa kompositörer för Finland.
Kalevi Ahos Lamento för två violiner (2001), framförd av Pekko
Pulakka och Kreeta-Julia Heikkilä gav programmets karaktär en mörkare nyans som inte passar in i en vardaglig fråga om ”läget”. Verket komponerades till minnet av violinisten Sakari Laukola som dog ung. Jag fascinerades av det intensiva verket, men berördes mest av dess slut, där ”ett upprepat tema är en musikalisk gest för att ta farväl” (programbladstext av Ari Helander). Jag märkte inte temat förrän det var borta.