Om att formas som människa
När jag som 7-åring flyttade från Danmark till Sverige fick jag höra att jag hade konstiga kläder. Det konstigaste var att i Århus, där jag bott innan jag flyttade till Småland, hade alla barn och till och med en del tonåringar haft likadana kläder som jag. Som utbytesstudent i Latinamerika tio år senare blev jag plötsligt en gringa på grund av mitt blonda hår och mina ljusa ögon. I Sverige var det inte direkt egenskaper som fått mig att sticka ut. När jag flyttade till Finland efter gymnasiet märkte jag hur ofinländsk jag var, trots att jag varit finländsk medborgare i hela mitt liv.
Alla vet vi att vi människor formas av den miljö och de personer vi omges av dagligen. Ändå kan vi vara förvånansvärt blinda för de egenskaper och vanor hos oss själva, som andra människor i vår omgivning synliggör för oss. Ibland har vi varit vagt medvetna om en del saker, andra gånger kommer responsen som en överraskning, ibland rentav som en obehaglig sådan.
Min syn på mig själv som en mycket självständig person ruckades rejält när jag hade träffat mannen i mitt liv. Efter att ha trivts utmärkt på egen hand behövde jag nu ha honom vid min sida så ofta och så mycket som möjligt. Jag hade blivit beroende av en annan person på heltid, det var snopet.
Med tiden fick vi barn och då om någonsin fick min självständighet sig en törn då fyra barn var beroende av mig. Till min lättnad lyckades jag styra dem i riktning mot självständighet när de växte och blev större.
Allt gick bra ända tills vi började släppa in nya personer i vår familj. Först kom en asylsökande ung man från Afghanistan och därefter en italiensk utbytesstudent. Båda två vände upp och ner på min klara, välbevarade syn på det här med självständighet.
Killen från Afghanistan tyckte att jag var en jättekonstig mamma som rände runt på möten på kvällarna efter att ha jobbat hela dagen. Och inte tog jag hand om mina gamla föräldrar heller. Han skakade förbryllat på huvudet åt mitt sätt att leva, medan jag fnös åt denne typiske man från Mellanöstern.
Men den typiske mannen från Mellanöstern visade också en tillgivenhet, mjukhet och artighet som var ny och förbryllande för vår familj. Inte för att vi varit direkt oartiga och hårda sinsemellan inom familjen, men nyanser av vårt sociala samspel avslöjades genom den mjuka behandling vi plötsligt bemöttes med. Samma artiga och tillgivna bemötande upprepades när vi tog emot en italiensk flicka i familjen. Inte heller hon var en stark förespråkare av personlig självständighet. Hon visade i praktiken hur viktigt det är att utgöra en del av en helhet och att varje familjemedlem behövs för att vardagen ska fungera.
Numera förstår jag att beroende och självständighet inte är varandras fiender, båda är viktiga. Efter att ha fyllt femtio är jag inte bara ok med att jag är beroende av en massa människor på olika sätt, utan till och med tacksam över det. Det gör mitt liv så mycket rikare.