Torsten Fagerholm i ledaren,

Fram till år 2040 blir Finland alltmer flerspråkigt. Går svenskan en ljusnande eller mörkare framtid till mötes? Finlandssvenskhetens ständiga metamorfos handlar bara i begränsad utsträckning om förfinskning.

Lyckas ett värdemässigt och geografiskt splittrat Svenskfinland frambringa en gemensam anda, en framtidstro, en idé som man vill investera sig in i? Kan vi bygga ett Babels torn upp i himlen? Svenskan lär överleva, alltså knappast dö ut i första taget, men nöjer vi oss med det?

”A ll vishets begynnelse är att erkänna fakta”, brukade Juho Kusti Paasikivi säga. Eller härstammar frasen de facto från den skotska historikern Thomas Carlyle – som inspirerade Snellman – som i sin tur förde vidare idén till Paasikivi? Det må kvitta, essensen är tidlös.

I sommarvärmen kan vi dryfta evighetsfrågor, som vad det schizofrena ”Svenskfinland” egentligen betyder. Extrapolerar man demografiska trender ser den svenskspråkiga befolkningen ut att minska med över 9 procent fram till år 2050. Den största delen av återväxten är lånad, bildligt talat, och förklaras av att tvåspråkiga par registrerar sina barn som svenskspråkiga. Därtill späds finlandssvenskheten ut till följd av välkomna megatrender som urbanisering och invandring.

Då en språkminoritet också blir en lokal minoritet luckras den finlandssvenska identiteten och språklojaliteterna upp. Språket som identifikationsfaktor avtar. Den särpräglade kulturella identiteten som finlandssvensk ter sig alltmer luddig. Diverse ungdomsbarometrar bekräftar engelskans frammarsch inom kommunikation och mediekonsumtion. Fortsätter vi längs ett sluttande plan, så att uttunnad svenskhet, tvåspråkighet och engelska blir de förhärskande normerna? Då blir språkliga särlösningar allt svårare att motivera.

I södra Finland har svenskan tappat mark i decennier, både till finskan och till andra språk. Unga flyttar till stan, svenskans andel tunnas ut. Här blir svenskan en alltmer renodlat privat angelägenhet, språkets offentliga roll och sociala inflytande hamnar i skymundan. Flerspråkighetens och engelskans framfart är faktum som vi måste erkänna, i Paasikivis anda.

I vintras spåddes i en rapport från tankesmedjan Magma att tvåspråkighet i praktiken kan bli en norm bland svenskspråkiga fram till 2040. Trycket på det offentliga att abdikera svenskans särställning växer. Vad sker med övriga Svenskfinland ifall behovet av svenskspråkiga lösningar i många delar av södra Finland tynar bort inom loppet av en generation?

Ifall språklojaliteten över generationerna inte är tillräckligt stark framstår två alternativ. De som verkligen önskar leva ett språkmässigt renodlat liv kan enkelt välja en utbildning och ett yrkesliv på finska, eller också emigrera till Sverige.

Ifall Topelius eller Runeberg hade gjort en tidsresa till Helsingfors eller Vasa år 2021 skulle de ha blivit paffa. Här dominerade svenskan suveränt för ännu sisådär 100 år sedan, numera är språket kraftigt underordnat inom umgänge, service och det offentliga samtalet. Den traditionella, fasta svenskheten har luckrats upp.

Begreppet Svenskfinland ter sig alltmer otydligt, rentav osammanhängande. Det råder oerhört olika språkliga förutsättningar i olika delar av landet, som skilda världar. Huvudstadsregionen är en flytande språklig miljö: svenskan är ingen norm. Tvåspråkighet är ett krav, det råder relativ brist på offentliga rum där umgänget sker på svenska. Till denna flytande svenskhet bidrar faktumet att allt fler identifierar sig som finlandssvenska eller tvåspråkiga inte bara genom härkomst, utan också genom ingifte, partnerskap eller vänskapsband.

Förvånansvärt många väljer att frivilligt prata finska i myndighetskontakter, och att konsumera medieinnehåll på andra språk än svenska. I det offentliga rummet och på nätet beter sig mången (nyländsk) finlandssvensk tvåspråkigt eller internationellt. Dessa individuellt sett rationella beslut leder till att finlandssvenska medier tappar mark, och till en fallande tilltro till svenskans framtid som kulturbärande kraft.

Lyckas ett värdemässigt och geografiskt splittrat Svenskfinland frambringa en gemensam anda, en framtidstro, en idé som man vill investera sig in i? Kan vi bygga ett Babels torn upp i himlen? Svenskan lär överleva, alltså knappast dö ut i första taget, men nöjer vi oss med det? Och vem är detta ”vi”?

Moderna språkdebatter handlar oftare om nyttoaspekten än om principer såsom paragrafer, svenskans förmodade egenvärde eller språkets historiska roll. Ja – vad tänker detta mytomspunna ”Svenskfinland” egentligen om sin framtid? Är det dags att erkänna fakta?