NY SERIE: OTIPPADE VÄNNER.
Fröet till Pekka Strangs och Marcus Rantalas vänskap såddes på brandgatorna i Vasa på 1980-talet och har hållit sen dess. När de i dag ses blir det ofta kring frukostbordet. Trots att många kan se olikheter mellan de två, finns likheterna där.
När Pekka Strang (t.h) skulle delta i inträdesförhören till Teaterhögskolan i Helsingfors höll det på att gå galet. Han övernattade hos gode vännen Marcus Rantala och när morgonen kom insåg han att han hade försovit sig. Marcus fick fart, ringde efter en taxi, stack lite choklad till honom – och dagen var räddad. Deras vänskap började tidigt – på brandgatorna i Vasa – och har fördjupats under årens gång.
Pekka Strang och Marcus Rantala är båda upptagna människor som dessutom jobbar på olika tider och i helt olika rytm.
De här otippade vännerna (för alla utom klasskamraterna) har en lång historia som börjar på brandgatorna i Vasa på 80-talet och sträcker sig över livskriser och dråpliga minnen till nutid när de träffas regelbundet och äter frukost.
Och det som slår en genast: de fnissar oerhört mycket.
Marcus Rantala känner vi som en proper och tidigt distingerad gentleman och politiker, någon skulle kanske frestas att tro att han är rätt konventionell. Och han kan inte skejta.
Pekka Strang är skådespelaren som både hunnit vara teaterchef och göra uppmärksammade och prisbelönta filmroller. Konventioner och konst hör sällan ihop. Och Pekka lärde sig skejta tidigt.
– Jag minns din morfar, honom var man lite rädd för, säger Pekka. Vi bodde på Handelsesplanaden och du var ofta över veckosluten hos dina morföräldrar på Rådhusgatan. Vi hade gemensamma vänner men riktigt goda vänner blev vi först i högstadiet, vi sportade, åkte skridsko och spelade bandy, byggde snökojor – på brandgatorna i Vasa fanns det massor av plats att leka och bara vara.
Marcus skrattar och bekräftar – morfar var nog litet farlig.
– Min mamma och jag bodde hos min mormor tills jag började på trean. När min mamma gifte om sig flyttade vi till Sunnanvik. Och min ena morbror är jag förresten fortfarande lite rädd för, säger Marcus med glimten i ögat.
När vi träffas är det ännu några veckor till kommunalval och det ger anledning till några väl valda svingar från Pekka mot Marcus och hans politikerroll.
När männen berättar om timmarna de ägnat åt diverse sporter och sportiga lekar driver Pekka med Marcus: “Kanske du skulle göra sporten till din viktigaste valslogan?”
Det ska i alla fall visa sig att Pekka har stor respekt för det politiska arbetet och att svingarna är vänskapliga och välmenta.
Skrinna med Arafat
– Minns du förresten att du kallades för Arafat? frågar Pekka.
Efter ett skrattanfall som involverar ansenliga mängder tårar (av skratt) förklarar de att Marcus, som brukade göra resor med sin mormor, kom hem från en resa iförd en palestinasjal. Han fick omedelbart namnet Arafat och fick heta så en tid.
– Jag kunde komma hem och slänga skridskorna i tamburen och ropa: “Jag var med Arafat och skrinna”.
Vännerna beskriver Vasa i slutet av 80-talet, det fanns sociala skillnader och det syntes kanske också i hur skolklasserna byggts upp, men det påverkade inte vänskapsrelationerna och umgänget.
– Det var nog väldigt blandat och i varje fall inte något som ungar i tioårsåldern grubblade över, säger Marcus.
Tillflykt till balkongen
– När mina föräldrar separerade och återförenades och sedan till sist skiljde sig bodde jag mer eller mindre helt hos Marcus och hans familj, berättar Pekka.
– Jag behövde väl en tillflykt. På sommaren var Marcus föräldrar ute på stugan och vi bodde hos er i Sunnanvik. Jag jobbade som diskare på Fondis och du i K-butiken på Brändö, efter jobbet satt vi på er balkong och förbättrade världen.
– Vi känner varandra på ett djupt och innerligt plan, det är som ett brödraskap, vi har alltid haft otroligt mycket överseende med varandra och lärde känna varandra i en känslig tid, vi var tillräckligt unga för att inte försöka dölja vår känslighet i någon sorts påtvingad macho-manlighet.
– Pekka känner mig nog djupast, säger Marcus. Det finns inget vi inte kan tala om och man behöver inte förställa sig. Vi känner varandras styrkor och svagheter och fastän vi
inte ses varje dag så fortsätter vi alltid där vi slutade.
– Ganska mycket skrattar vi, men vi skrattar inte bort saker och vi väjer inte för svåra saker.
Med godtemplarna i Europa
Marcus var under gymnasietiden också medlem i styrelsen för Drogfri ungdom i Vasa och övertygade Pekka om att komma med i föreningens verksamhet som försiggick i Fram-huset på Stationsgatan i Vasa. Så kom det sig att gossarna åkte i väg till Berlin på nykterhetskonvent.
De stop öl som eventuellt slank ned när konventsdeltagarna smet från godtemplarna för en stund är med säkerhet preskriberade.
– Och godtemplarna var övertygade om att vi dög till något, för sen fick vi organisera nykterhetsseminarium i Strasbourg och Paris!
– Men den verkliga bedriften var nog att Marcus lyckades värva mig till medlem i SU, även om jag tror att man kan säga att rekryteringen till de politiska ungdomsorganisationerna måste vara närapå genial i sin enkelhet: kom med på fester fastän du är minderårig, säger Pekka.
– Man kan väl säga att din poli